Astrid Lindgren fic in two versions
My fic for Astrid Lingren's "Most Beloved Sister" is finally translated and beta read, so I'll post both versions here. I don't think you need to have read the original story to enjoy this one - just know that as a child, Barbara had a secret twin called Lalla-Lee/Ylva-li, who lived in an underground world with its entrance behind the rose bush.
And here's a quote from the book to make things clearer, roughly translated by me (although I wasn't the one to come up with "Lalla-Lee" for Ylva-li):
Suddenly Lalla-Lee grabbed my arm, hard.
"Most beloved sister, one thing you must know!"
"No," I said. "I don't want to know."
"Yes, one thing you must know," continued Lalla-Lee.
Then the flowers stopped singing and the trees playing, and I could no longer hear the brook's melody.
"Most beloved sister," said Lalla-Lee. "When the roses of Salikon wither, I will be dead."
Whenever I'm overwhelmed by my longing I lie down under Salikon, pushing hard against the ground until the earth has marks from my hands and feet. Sometimes from my face, as well - occasionally, the ground has been wet enough for me to sink into it a little. Only a little. Never enough.
Mom and Dad look at me like I've gone crazy. Why is that? Mud baths are supposed to be healthy, aren't they?
I go into my room and take off the dirty clothes. So far mom hasn't demanded that I start washing them myself. If I were her, I would be a lot less patient. I feel guilty for causing her and dad so much trouble, but that doesn't stop me.
I wash off the dirt and pick out some new clothes, choosing between my prettiest outfits. It's always tight tops, short skirts, and lots of makeup. Mom and dad have twin frowns when I come down. That much I see before I leave.
A god-damned puppy isn't enough. It wasn't a playmate I needed.
I'm not very particular about the details. If I were, I'd really go crazy, because something's always wrong. The hair is too short or shines the wrong way. The eyes aren't bright enough.
The smile is never right. I like them better when they're serious.
One of them smiled constantly. She smiled when we met. She smiled when I kissed her nipples and when she kissed mine. Games, games... They like it so much. I like it too. But it's not like real adventures.
She would always be smiling, and I would always ignore her smiles, keep on with the games, pretend for as long as I could. When I no longer could, I let her know, like I always do. They get sad. That's a pity, of course.
She got sad. And when she did, she stopped smiling.
I almost pulled her back through the doorway again. Lalla-Lee, darling, there you are! It was all a misunderstanding. Just don't smile, and everything will be as it used to. We can go on playing games, and then you'll show me your adventures again, won't you? The roses of Salikon will bloom, the hole in the ground will swallow me, everything will be just fine.
Fortunately, I managed to stop myself. It was mostly the thought of more smiles that scared me off. Next time, I picked another girl. That one's eyes were all wrong.
She has to be somewhere, right? Since I am. I can't be just one. How would that look?
There always has to be two. She didn't understand. But I understand, and I will find her.
I will.
ALDRIG KÄRASTE SYSTER
När längtan kommer över mig lägger jag mig under Salikon och pressar mig hårt mot marken tills det blir märken efter mina händer och fötter i jorden. Ibland ansiktet också - det har hänt att marken varit våt nog för att jag ska sjunka ner lite grann. Bara lite. Aldrig tillräckligt.
Mamma och pappa ser på mig som om jag blivit tokig. Varför det? Gyttjeinpackningar ska ju vara så nyttiga.
Jag går in på mitt rum och tar av mig de smutsiga kläderna. Ännu har mamma inte krävt att jag ska börja tvätta dem själv. Det skulle jag ha gjort om jag var hon. Jag har dåligt samvete för att jag orsakar så mycket trassel, men det hindrar mig inte från att fortsätta.
Jag duschar av mig smutsen och plockar fram nya kläder, väljer bland de snyggaste jag har. Det blir alltid tajta tröjor, korta kjolar, mycket smink. Mamma och pappa rynkar pannorna ikapp när jag kommer ner. Så mycket hinner jag se innan jag ger mig iväg.
Det räcker inte med nån jävla hundvalp. Det var inte en lekkamrat jag behövde.
Jag är inte särskilt petig när det gäller detaljer. Vore jag det skulle jag bli tokig på riktigt, för något är alltid fel. Håret är inte tillräckligt långt eller har fel lyster. Ögonen är inte tillräckligt klara.
Leendet är alltid fel. Jag tycker bäst om när de är allvarliga.
En av dem log oavbrutet. Hon log när vi träffades. Hon log när jag kysste hennes bröstvårtor och när hon kysste mina. Lekar, lekar... De tycker ju om det. Jag tycker också om det. Men några verkliga äventyr är det inte.
Hela tiden log hon, och hela tiden ignorerade jag hennes leenden, lekte vidare, låtsades så länge jag kunde. När jag inte kunde längre sade jag till, som jag alltid gör. De blir ledsna, och det är förstås tråkigt.
Hon blev ledsen. Och när hon blev ledsen slutade hon le.
Jag nästan drog in henne genom dörren igen. Ylva-Li, älskling, där är du ju. Det var ett missförstånd alltihop. Sluta le bara, så blir allt som vanligt. Vi kan fortsätta med lekarna, så visar du mig dina äventyr igen. Visst gör du? Salikons rosor ska börja blomma, hålet genom marken ska uppsluka mig, allting blir så bra så bra.
Jag lyckades som tur var hejda mig. Mest var det tanken på fler leenden som skrämde bort mig. Nästa gång blev det en annan flicka, en som hade alldeles fel ögon.
Någonstans måste hon ju finnas, eller hur? Jag finns ju. Jag kan inte vara bara en. Hur skulle det se ut?
Det måste alltid finnas två. Hon hade inte förstått det. Men jag förstår. Och jag ska hitta henne.
Jag ska.
And here's a quote from the book to make things clearer, roughly translated by me (although I wasn't the one to come up with "Lalla-Lee" for Ylva-li):
Suddenly Lalla-Lee grabbed my arm, hard.
"Most beloved sister, one thing you must know!"
"No," I said. "I don't want to know."
"Yes, one thing you must know," continued Lalla-Lee.
Then the flowers stopped singing and the trees playing, and I could no longer hear the brook's melody.
"Most beloved sister," said Lalla-Lee. "When the roses of Salikon wither, I will be dead."
Whenever I'm overwhelmed by my longing I lie down under Salikon, pushing hard against the ground until the earth has marks from my hands and feet. Sometimes from my face, as well - occasionally, the ground has been wet enough for me to sink into it a little. Only a little. Never enough.
Mom and Dad look at me like I've gone crazy. Why is that? Mud baths are supposed to be healthy, aren't they?
I go into my room and take off the dirty clothes. So far mom hasn't demanded that I start washing them myself. If I were her, I would be a lot less patient. I feel guilty for causing her and dad so much trouble, but that doesn't stop me.
I wash off the dirt and pick out some new clothes, choosing between my prettiest outfits. It's always tight tops, short skirts, and lots of makeup. Mom and dad have twin frowns when I come down. That much I see before I leave.
A god-damned puppy isn't enough. It wasn't a playmate I needed.
I'm not very particular about the details. If I were, I'd really go crazy, because something's always wrong. The hair is too short or shines the wrong way. The eyes aren't bright enough.
The smile is never right. I like them better when they're serious.
One of them smiled constantly. She smiled when we met. She smiled when I kissed her nipples and when she kissed mine. Games, games... They like it so much. I like it too. But it's not like real adventures.
She would always be smiling, and I would always ignore her smiles, keep on with the games, pretend for as long as I could. When I no longer could, I let her know, like I always do. They get sad. That's a pity, of course.
She got sad. And when she did, she stopped smiling.
I almost pulled her back through the doorway again. Lalla-Lee, darling, there you are! It was all a misunderstanding. Just don't smile, and everything will be as it used to. We can go on playing games, and then you'll show me your adventures again, won't you? The roses of Salikon will bloom, the hole in the ground will swallow me, everything will be just fine.
Fortunately, I managed to stop myself. It was mostly the thought of more smiles that scared me off. Next time, I picked another girl. That one's eyes were all wrong.
She has to be somewhere, right? Since I am. I can't be just one. How would that look?
There always has to be two. She didn't understand. But I understand, and I will find her.
I will.
ALDRIG KÄRASTE SYSTER
När längtan kommer över mig lägger jag mig under Salikon och pressar mig hårt mot marken tills det blir märken efter mina händer och fötter i jorden. Ibland ansiktet också - det har hänt att marken varit våt nog för att jag ska sjunka ner lite grann. Bara lite. Aldrig tillräckligt.
Mamma och pappa ser på mig som om jag blivit tokig. Varför det? Gyttjeinpackningar ska ju vara så nyttiga.
Jag går in på mitt rum och tar av mig de smutsiga kläderna. Ännu har mamma inte krävt att jag ska börja tvätta dem själv. Det skulle jag ha gjort om jag var hon. Jag har dåligt samvete för att jag orsakar så mycket trassel, men det hindrar mig inte från att fortsätta.
Jag duschar av mig smutsen och plockar fram nya kläder, väljer bland de snyggaste jag har. Det blir alltid tajta tröjor, korta kjolar, mycket smink. Mamma och pappa rynkar pannorna ikapp när jag kommer ner. Så mycket hinner jag se innan jag ger mig iväg.
Det räcker inte med nån jävla hundvalp. Det var inte en lekkamrat jag behövde.
Jag är inte särskilt petig när det gäller detaljer. Vore jag det skulle jag bli tokig på riktigt, för något är alltid fel. Håret är inte tillräckligt långt eller har fel lyster. Ögonen är inte tillräckligt klara.
Leendet är alltid fel. Jag tycker bäst om när de är allvarliga.
En av dem log oavbrutet. Hon log när vi träffades. Hon log när jag kysste hennes bröstvårtor och när hon kysste mina. Lekar, lekar... De tycker ju om det. Jag tycker också om det. Men några verkliga äventyr är det inte.
Hela tiden log hon, och hela tiden ignorerade jag hennes leenden, lekte vidare, låtsades så länge jag kunde. När jag inte kunde längre sade jag till, som jag alltid gör. De blir ledsna, och det är förstås tråkigt.
Hon blev ledsen. Och när hon blev ledsen slutade hon le.
Jag nästan drog in henne genom dörren igen. Ylva-Li, älskling, där är du ju. Det var ett missförstånd alltihop. Sluta le bara, så blir allt som vanligt. Vi kan fortsätta med lekarna, så visar du mig dina äventyr igen. Visst gör du? Salikons rosor ska börja blomma, hålet genom marken ska uppsluka mig, allting blir så bra så bra.
Jag lyckades som tur var hejda mig. Mest var det tanken på fler leenden som skrämde bort mig. Nästa gång blev det en annan flicka, en som hade alldeles fel ögon.
Någonstans måste hon ju finnas, eller hur? Jag finns ju. Jag kan inte vara bara en. Hur skulle det se ut?
Det måste alltid finnas två. Hon hade inte förstått det. Men jag förstår. Och jag ska hitta henne.
Jag ska.