Plus ca change....
Ibland blir jag så ARG på livet. Att det aldrig levererar det man blivit lovad. Och att det aldrig blir som man vill, hur mycket man än försöker.
Jag skaffade en utbildning i ett yrke som ansågs ett framtidsyrke. Jag lyckades aldrig få fast jobb. Mannen jag älskade stal räkningspengarna och lämnade mig. Vännerna bildade familj, gick in i livspusslet och valde bort mig. Till slut, efter att ha bränt ut mig på en förening som ändå bara klagade, gjorde jag det som kändes rätt och flyttade dit där jag ville bo, där jag trivdes, det fanns roliga saker att göra och jag hade människor att göra dem med. Vissa av de människorna visade sig inte finnas där när jag inte var på distans längre, men jag fick nya människor.
Jag fick ändå inget fast jobb, fast jag slet som ett djur för att leverera kvalitet. Troligen för att jag är en ganska ovanlig person. Till slut började jag jobba med sånt jag är överkvalificerad för - för något måste hända. Bemanningsbranschen höll på att äta upp min själ, och jag började plugga igen för att satsa på en dröm. Drömmen blev pannkaka, jag har fortfarande inget fast jobb och kan inte ens få jobben jag är överkvalificerad till - återigen troligen för att jag är en ganska ovanlig person.
Jag ansträngde mig för att vara den vän jag själv skulle ha velat ha. Några av vännerna blev kvar. Några försvann, men kom tillbaka. Några försvann men kom inte tillbaka. Några flyttade. Några bodde redan sedan förut på annan ort.
Jag försökte vara den partner jag trodde mina kärleksobjekt ville ha, men blev bortvald. I regel slutade det med att jag kände mig värdelös och en svikare mot mig själv, men i ett fall med att mannen hittade sitt livs kärlek. Jag försökte vara mig själv och visa vad jag behövde. Då blev jag ändå bortvald, och nu kände jag mig värdelös på ett annat sätt, för nu var det jag som blev bortvald.
Staden jag ville bo i förändrades. Den blev mer utslätad. Det roligt knöliga försvann och ivriga politiker och likgiltiga medborgare gjorde den till vilken medelstor stad som helst. Klimatet blev värre, och från att ha varit lösningen på mina vinterdepressioner blev norrlandsvintern sten på börda.
Nu sitter jag här i en lägenhet jag älskar och förbereder mig för ännu en flytt till roliga saker att göra med människor jag håller av, men bort från den landsända där jag hör hemma. Den här gången hoppas jag inget. Jag har slutat tro att mitt liv kommer att bli mer än något jag måste genomlida, hur mycket jag än gör det man ska.
"Följ ditt hjärta." I helvete heller.