Tajming

[jehanearbonne]

I lördags rakade jag skallen. Jag hade planerat det länge och är väldigt nöjd med resultatet. (Bilder finns här.) En som inte gillar detta, fast hon inte sett resultatet, är min mamma. När jag berättade för henne att jag tänkte göra det avrådde hon mig å det allra tydligaste. Såväl canceroffer som lägerfånge nämndes, samt givetvis att "många" tycker att sånt ser förskräckligt ut. I min mors ordbok betyder såväl "många" som "man" och "folk" = "mamma och hennes kompisar." Hon tycker t o m att det ser illa ut på män. Nå, hon har rätt till sin åsikt och att uttrycka den. En gång. I går, när jag berättade för henne att hon gjort det, så ojade hon sig så och var väldigt tydlig med att hon hoppades att jag skulle låta det växa ut igen med en gång. När jag berättade hur entusiastisk respons jag fått på förändringen av flera kompisar och arbetskamrater var hon bara tyst. Så där hörbart tyst, ni vet. Observera alltså att hon inte vet hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Det här sårade mig. Jag är nöjd och känner mig vacker och stark i den här "frisyren." Kan hon inte förstå att det är bra? Om hon ska fortsätta tjata om hur mycket jag borde låta det växa ut OMEDELBART så vet jag ärligt inte ens om jag vill åka och hälsa på henne i sommar. Min definition av semester är inte att låta någon kritisera en hela tiden.

Detta tänkte jag på när jag gick på stan med mina två nyinköpta huvudbonader (gubbkeps samt en variant av beppe-hatt). Utanför Domushuset hejdade en helt okänd kvinna mig. "Ursäkta, men - du är så SNYGG!" Jag blev helt paff och väldigt glad. Tackade så mycket och gick vidare med ett jättestort leende.

Ibland händer saker precis när de behövs. T o m i mitt liv.