Population: me

[jehanearbonne]

I dag blev jag äntligen klar med b-uppsatsen och skickade in densamma. Därefter åkte jag ner på stan för att hämta boken som väntat på mig på bibblan, men som jag låtit bli att hämta för att jag ville ha färre ursäkter för att inte skriva. När jag cyklade hem tänkte jag lite löst att det skulle vara roligt att fira lite mer än så. Men bilden jag fick i huvudet av vad som skulle bli resultatet om jag ringde till mina vänner här i stan för att föreslå något var bara att ingen av dem (det är bara två som skulle komma i fråga) skulle ha möjlighet. Det är ju så det är, i nio fall av tio, och det gör att jag inte orkar försöka annat än när jag verkligen är på topp. Och då vällde tårarna mig i ögonen. Jag grät inte så det märktes, tack och lov, men det var svårt att se en liten stund.

Jag hatar att bo i ensam-landet. Jag vänjer mig aldrig.