Vacuum
Den här helgen har verkligen varit helt meningslös. Det enda trevliga var i fredags, när jag var och hörde Melkers rockabillyband. De är bra, men det var alldeles för lite folk. Dessutom kändes det knepigt att träffa Melker. Inte så att det är stelt mellan oss, för det är det underligt nog inte. Men det rör upp jobbiga känslor. Han var så viktig för mig och det finns fortfarande ett hål i mitt liv efter honom och vår vänskap. Dessutom kände jag mig rent allmänt lite utanför under hela kvällen, och dessa ensamhetsrelaterade issues förstärkte naturligtvis varandra. Precis mot slutet av aftonen blev vissa saker väldigt konstiga och fel, och summan av kvällen var, trots mycket dans, en stor tomhet och känslan av att vara en rund plugg i ett fyrkantigt hål. Jag grät lite på vägen hem.
I går och i dag har jag inte haft ork till nånting. Jag ska tvinga mig själv att träna hemma i kväll, för jag börjar få riktigt besvärlig spänningsvärk i ryggen, troligen beroende på att jag mest bara legat i sängen hela helgen. Sovit. Läst lite. Glott i taket. Kollat nätet.Glott på tv. I dag försökte jag lite halvhjärtat styra upp lite umgänge, men ingen av dem jag kontaktade nappade på det. Det gjorde inget direkt. Plugga hade jag tänkt göra, men får panik av bara tanken. Det känns otäckt. Jag tycker verkligen illa om att läsa på nätet, men jag måste ju bli klar med b-kursen om jag ska kunna börja på c-kursen i höst, säga upp mig från jobbet och få plugga på riktigt, med möjlighet att diskutera det jag läser. Men det går ju inte.
Det är så underligt. Jag har gått en tid och njutit av att INTE känna mig ensam. Fast allt varit som vanligt har jag känt att jag ingår i ett sammanhang, att människor väljer mig och att jag har en funktion i världen. Men den senaste veckan har det blivit mer och mer att jag känt den vanliga isolationen. Återigen, fast ingenting hänt. I dag känns det t o m som "det är ingen mening med nånting, allt förblir det samma, ingenting blir bättre, jag kan lika väl ta livet av mig för det kommer alltid att vara så här."
Skit.
I går och i dag har jag inte haft ork till nånting. Jag ska tvinga mig själv att träna hemma i kväll, för jag börjar få riktigt besvärlig spänningsvärk i ryggen, troligen beroende på att jag mest bara legat i sängen hela helgen. Sovit. Läst lite. Glott i taket. Kollat nätet.Glott på tv. I dag försökte jag lite halvhjärtat styra upp lite umgänge, men ingen av dem jag kontaktade nappade på det. Det gjorde inget direkt. Plugga hade jag tänkt göra, men får panik av bara tanken. Det känns otäckt. Jag tycker verkligen illa om att läsa på nätet, men jag måste ju bli klar med b-kursen om jag ska kunna börja på c-kursen i höst, säga upp mig från jobbet och få plugga på riktigt, med möjlighet att diskutera det jag läser. Men det går ju inte.
Det är så underligt. Jag har gått en tid och njutit av att INTE känna mig ensam. Fast allt varit som vanligt har jag känt att jag ingår i ett sammanhang, att människor väljer mig och att jag har en funktion i världen. Men den senaste veckan har det blivit mer och mer att jag känt den vanliga isolationen. Återigen, fast ingenting hänt. I dag känns det t o m som "det är ingen mening med nånting, allt förblir det samma, ingenting blir bättre, jag kan lika väl ta livet av mig för det kommer alltid att vara så här."
Skit.