Anderna Andas
Hej hej alla vackersjalar,
Tankte bara beratta lite om min paskhelg pa varldens tak...
Vi akte bussen fran La Paz forbi Titicacasjon som var som ett hav, ett hav pa 4000meters hojd med berg runt omkring och den kanns liksom som den ligger i himlen, lang buissfard upp i Andernas verkliga toppar pa gransen till Peru hoppade vi av vid en sten mitt i en enorm gron dal dar tre sma fantastiska barn satt och vantade pa oss. Vandrade ner med alpacamossan och alla kladerna pa och Coca i munnen till den fantastiske kallawayan och mysmannen Valdemars hus pa 6000m (dar uppe ar det som en annan planet, bara lamor och vicunas och berg berg berg och moln och vind och man tror man drommer eller ska explodera i hjartat av skonheten och stillheten) dar vi spenderade natten, at god mat och drack mirakelorter mot vara sjuka magar.
Pa morgonen gick vi nerat igen, ner genom dalarna och ner for klippstigarna genom vinterkyla till varklimat, genom ett lanskap som ser ut som broderna lejonhjarta om de hade bott i Anderna, med sma fantastiska hus och tradgardar och falt och kullerstensmurar, forbi forsar och eucalyptustrad och hela tiden med himlen och molnen och de enorma bergen runt oss, hela tiden tystnad och ett enormt lugn och en enorm tagenhet infor naturens majestat och detta folk som levt daruppe sen langt innan Incans tider, och en lukt som i svenska fjallen fast annorlunda. Ner till Charazani dar vi tog in hos Doña Sofia pa hennes fabulosa lilla hotell med den vackraste morgonutsikten, drack Api som ar andinsk blabarssoppa gjord pa majs, och vilade ut vara trotta ben som ar vana vid den plana marken i djungeln...
Pa morgonen vandrade vi ner till den varma kallan som ligger vid Charazani, hett gront vatten som fyller upp en pool mitt bland bergen i kylan, full med manniskor och givande varme till frusna lemmar och helande egenskaper fran andernas inre. Efter lunch pa en paskfirarfest deltog vi pa en liten workshop med Kawsays kursare, nagra stycken iallafall, och hade fin diskussion om globaliseringens dimensioner fran vara olika varldar och synsatt, och sen forsokte vi forsta regelverket bakom Asamblea Constituyente, den forsamling som i ett ar ska skriva en ny konstitution at Bolivia och dar ursprungsfolken for forsta gangen (forhoppningsvis) ska fa gora sina roster horda. De ar ju trots allt minst 60% av befolkningen... Sen akte vi bussen ner till Lappan igen och inpa nat skumt hotell med roda sammetsgardiner och bara dubbelsangar och musik i hallarna ???) och nu har vi atit lyxfrukost och ska strax aka hem till den eviga Varen i Cochabamba... Pasken kanns inte sa paskig har (vilket iofs inte ar nan forlust alls, hellre arlig religiositet an annu en kommersialiserad svensk hogtid utan egentlig innebord) men det var nog den mest makalosa paskhelg jag haft i mitt liv.
Varlden snurrar pa och det ar upp och ner som alltid, men idag kanns det som det nog kan ga bra, alltihop, till slut, om vi bara ligger i lite och lyssnar pa hjartan och vindar.
Jag saknar er alla innerligt
Kramar o Styrka
Jonas
Tankte bara beratta lite om min paskhelg pa varldens tak...
Vi akte bussen fran La Paz forbi Titicacasjon som var som ett hav, ett hav pa 4000meters hojd med berg runt omkring och den kanns liksom som den ligger i himlen, lang buissfard upp i Andernas verkliga toppar pa gransen till Peru hoppade vi av vid en sten mitt i en enorm gron dal dar tre sma fantastiska barn satt och vantade pa oss. Vandrade ner med alpacamossan och alla kladerna pa och Coca i munnen till den fantastiske kallawayan och mysmannen Valdemars hus pa 6000m (dar uppe ar det som en annan planet, bara lamor och vicunas och berg berg berg och moln och vind och man tror man drommer eller ska explodera i hjartat av skonheten och stillheten) dar vi spenderade natten, at god mat och drack mirakelorter mot vara sjuka magar.
Pa morgonen gick vi nerat igen, ner genom dalarna och ner for klippstigarna genom vinterkyla till varklimat, genom ett lanskap som ser ut som broderna lejonhjarta om de hade bott i Anderna, med sma fantastiska hus och tradgardar och falt och kullerstensmurar, forbi forsar och eucalyptustrad och hela tiden med himlen och molnen och de enorma bergen runt oss, hela tiden tystnad och ett enormt lugn och en enorm tagenhet infor naturens majestat och detta folk som levt daruppe sen langt innan Incans tider, och en lukt som i svenska fjallen fast annorlunda. Ner till Charazani dar vi tog in hos Doña Sofia pa hennes fabulosa lilla hotell med den vackraste morgonutsikten, drack Api som ar andinsk blabarssoppa gjord pa majs, och vilade ut vara trotta ben som ar vana vid den plana marken i djungeln...
Pa morgonen vandrade vi ner till den varma kallan som ligger vid Charazani, hett gront vatten som fyller upp en pool mitt bland bergen i kylan, full med manniskor och givande varme till frusna lemmar och helande egenskaper fran andernas inre. Efter lunch pa en paskfirarfest deltog vi pa en liten workshop med Kawsays kursare, nagra stycken iallafall, och hade fin diskussion om globaliseringens dimensioner fran vara olika varldar och synsatt, och sen forsokte vi forsta regelverket bakom Asamblea Constituyente, den forsamling som i ett ar ska skriva en ny konstitution at Bolivia och dar ursprungsfolken for forsta gangen (forhoppningsvis) ska fa gora sina roster horda. De ar ju trots allt minst 60% av befolkningen... Sen akte vi bussen ner till Lappan igen och inpa nat skumt hotell med roda sammetsgardiner och bara dubbelsangar och musik i hallarna ???) och nu har vi atit lyxfrukost och ska strax aka hem till den eviga Varen i Cochabamba... Pasken kanns inte sa paskig har (vilket iofs inte ar nan forlust alls, hellre arlig religiositet an annu en kommersialiserad svensk hogtid utan egentlig innebord) men det var nog den mest makalosa paskhelg jag haft i mitt liv.
Varlden snurrar pa och det ar upp och ner som alltid, men idag kanns det som det nog kan ga bra, alltihop, till slut, om vi bara ligger i lite och lyssnar pa hjartan och vindar.
Jag saknar er alla innerligt
Kramar o Styrka
Jonas