(no subject)
såg filmen ”Der Baader Meinhof Kom-plex” förrgår. fruktansvärd film, mest av allt för att den grundar sig på en sann historia. och ja, det handlar om terrorism, från lite oskyldiga små bränder till kapandet av ett plan, gisslandrama med dels en välkänd politiker, dels 86 semesterfirande på väg hemåt. i ett efterkrigstyskland präglat av skam, sorg och rädsla för återfall. staten växer sig åter stark, till mångas glädje men vissas skräck. polisen besitter makten och de är fast beslutna av en sak: inga flera krig. På något vis tycks krig dock uppstå, mellan polisen och medborgarna.
på andra sidan jorden pågår vietnamkriget för fullt, möjlgen det smutsigaste kriget i USAs korta historia. motståndsrörelserna runt om i Europa vinner mark men ingen makt. En tysk grupp sticker ut ur mängden och kräver aktion. Fredsbudskapet leder ingen vart, det enda sättet att stoppa krig är att starta det själv. Detta är inledningen på en sällan omtalad terrortid som slutar med fängslandet av gruppens samtliga ledare, som sedermera tar livet av sig för att avsluta helvetet.
Så varför är jag är nu då? undrar ni. Det slutade ju lyckligt (?) USA lämnade Vietnam, RAF gruppen fick sitt avslut. Terrorismen övergick i fred. Jo, kanske. Vad jag inte kan förstå är hur folk ständigt tycks tro att krig och våld kan reda upp någonting. Jag ser mig omkring i världen och får inblicken att många ledare är korkade.
Per Raneskog hade kanske blivit besviken på mig (men kanske lite stolt att hans IR lektioner satt spår i min hjärna) när jag uttrycker min brist på tilit till materialisternas tro på fred som ett undantag och krig som det normala. Det kan inte stämma. Det här kan inte vara det ulitmata. Vem vinner egentligen ett krig, när det finns så många förlorare. Man må övervinna ett stycke mark och en hel del stolthet, men när blev stolthet viktigare än människoliv? När försvann tron på människan som någonting gott? Vem ska rädda knyttet?
Och vad hände med den fredliga aktivismen? FIlmens våldsaktivism upprörde mig, tron på att det enda sättet att förändra är att slå emot. 70-talets antivåldskultur må ha varit flummig och hachdoftande, men samtldigt inspirerande. Vem kämpar nu mot krigen? Vem vifftar med flaggor, sittstrejkar, målar plakat och skriver namninsamlingar? Har världen gett upp, redan?
Fine, det kanske känns hopplöst. Men passivitet kan aldrig vara lösningen, eller? Jag tror helt enkelt att globaliseringen och informationssamhället med allt vad det innebär förvandlat världen till en individfokuserad där ingen längre bryr sig om helheten. Och jag önskar djupt att detta är ett högst temporärt tillstånd. Låt oss göra revolt, antivåldrevolution!
"What is achieved with violence can only be kept with violence"
på andra sidan jorden pågår vietnamkriget för fullt, möjlgen det smutsigaste kriget i USAs korta historia. motståndsrörelserna runt om i Europa vinner mark men ingen makt. En tysk grupp sticker ut ur mängden och kräver aktion. Fredsbudskapet leder ingen vart, det enda sättet att stoppa krig är att starta det själv. Detta är inledningen på en sällan omtalad terrortid som slutar med fängslandet av gruppens samtliga ledare, som sedermera tar livet av sig för att avsluta helvetet.
Så varför är jag är nu då? undrar ni. Det slutade ju lyckligt (?) USA lämnade Vietnam, RAF gruppen fick sitt avslut. Terrorismen övergick i fred. Jo, kanske. Vad jag inte kan förstå är hur folk ständigt tycks tro att krig och våld kan reda upp någonting. Jag ser mig omkring i världen och får inblicken att många ledare är korkade.
Per Raneskog hade kanske blivit besviken på mig (men kanske lite stolt att hans IR lektioner satt spår i min hjärna) när jag uttrycker min brist på tilit till materialisternas tro på fred som ett undantag och krig som det normala. Det kan inte stämma. Det här kan inte vara det ulitmata. Vem vinner egentligen ett krig, när det finns så många förlorare. Man må övervinna ett stycke mark och en hel del stolthet, men när blev stolthet viktigare än människoliv? När försvann tron på människan som någonting gott? Vem ska rädda knyttet?
Och vad hände med den fredliga aktivismen? FIlmens våldsaktivism upprörde mig, tron på att det enda sättet att förändra är att slå emot. 70-talets antivåldskultur må ha varit flummig och hachdoftande, men samtldigt inspirerande. Vem kämpar nu mot krigen? Vem vifftar med flaggor, sittstrejkar, målar plakat och skriver namninsamlingar? Har världen gett upp, redan?
Fine, det kanske känns hopplöst. Men passivitet kan aldrig vara lösningen, eller? Jag tror helt enkelt att globaliseringen och informationssamhället med allt vad det innebär förvandlat världen till en individfokuserad där ingen längre bryr sig om helheten. Och jag önskar djupt att detta är ett högst temporärt tillstånd. Låt oss göra revolt, antivåldrevolution!
"What is achieved with violence can only be kept with violence"