(no subject)
Jaha, så var man tillbaka i Malmö igen. Jag har haft en bra vecka i Hult, och jag har tagit massor av foton därifrån som bevisar det. Däremot vet jag att om jag sätter igång att lägga upp dem kommer det ta hela dagen, och det har jag inte lust med idag. Så ni får vänta om ni vill se.
Just att åka iväg till landet beväpnad med en kamera och med exakt en vecka att sätta sprätt på, det har sina sidor. Det är SÅ lätt hänt att man fastnar i någon föreställning om att man måste ta bilder på allt hela tiden så att man ska ha något att minnas efteråt. Man har kameran med sig hela tiden, och ser varje given situation utifrån hurdana bilder man kan ta av den. Och har man inte kameran grämer man sig över de missade tillfällena, eftersom man har en sådan begränsad tid på sig. Jag tänkte så i några dagar innan jag började rucka på det. För faktum är att ser man allt genom displayen på en digitalkamera så missar man ju upplevelsen. Det är ganska korkat att ta en massa bilder och uppleva alltihop i efterhand via några foton, istället för att vara där :P
Nåja.
Jag är glad att vara hemma. Det var en fantastisk känsla när jag gick upp i trapphuset och Emelie kom springande ner för att möta mig. ♥ Jag har verkligen saknat henne, även om jag pratade med henne via telefon och SMS flera gånger om dagen i Hult.
Mest av allt känner jag mig just nu uppfylld av en känsla av att jag vill få våra liv på fötter. Jag vill få saker gjorda, ta mig och Emelie i kragen och börja leva ett bättre liv. Det känns som att jag har sett möjligheten för oss att kunna göra det. Däremot känner jag mig väldigt osäker på min förmåga att lyckas. Det är så lätt att falla ner i gamla hjulspår. Det är lätt att jag tappar bort mina tankegångar. Självdisciplin, självkänsla och motivation - varifrån får man sådant? Plockar upp det ur en magisk hatt? Min värsta fiende är tröttheten/orkeslösheten/lättjan (vad man nu vill kalla det). Vi får väl se vad som händer. Jag vågar inte lova mig själv någonting, även om jag verkligen, verkligen VILL.
Just att åka iväg till landet beväpnad med en kamera och med exakt en vecka att sätta sprätt på, det har sina sidor. Det är SÅ lätt hänt att man fastnar i någon föreställning om att man måste ta bilder på allt hela tiden så att man ska ha något att minnas efteråt. Man har kameran med sig hela tiden, och ser varje given situation utifrån hurdana bilder man kan ta av den. Och har man inte kameran grämer man sig över de missade tillfällena, eftersom man har en sådan begränsad tid på sig. Jag tänkte så i några dagar innan jag började rucka på det. För faktum är att ser man allt genom displayen på en digitalkamera så missar man ju upplevelsen. Det är ganska korkat att ta en massa bilder och uppleva alltihop i efterhand via några foton, istället för att vara där :P
Nåja.
Jag är glad att vara hemma. Det var en fantastisk känsla när jag gick upp i trapphuset och Emelie kom springande ner för att möta mig. ♥ Jag har verkligen saknat henne, även om jag pratade med henne via telefon och SMS flera gånger om dagen i Hult.
Mest av allt känner jag mig just nu uppfylld av en känsla av att jag vill få våra liv på fötter. Jag vill få saker gjorda, ta mig och Emelie i kragen och börja leva ett bättre liv. Det känns som att jag har sett möjligheten för oss att kunna göra det. Däremot känner jag mig väldigt osäker på min förmåga att lyckas. Det är så lätt att falla ner i gamla hjulspår. Det är lätt att jag tappar bort mina tankegångar. Självdisciplin, självkänsla och motivation - varifrån får man sådant? Plockar upp det ur en magisk hatt? Min värsta fiende är tröttheten/orkeslösheten/lättjan (vad man nu vill kalla det). Vi får väl se vad som händer. Jag vågar inte lova mig själv någonting, även om jag verkligen, verkligen VILL.