Farlig nostalgi.
Fan, ids varken skriva eller tänka på engelska så det får bli ett inlägg på det kära modersmålet i stället.
Just nu är klockan kvart över fem, på morgonen. Och jag borde SOVA, vilket jag såklart inte kan. Jag vore inte mitt underbara jag om jag faktiskt fick normalt med sömn.
Saken är den att jag inte kan sova just nu, och inte av de vanliga anledningarna. Mörka hålen, smärtan med mera.
Nope, nu är det något mycket farligare i görningen...Nostalgi.
Enbart nostalgi har nog aldrig skadat någon, men blandat med skuldkänslor och mindervärdeskomplex...jäklar vilken soppa.
Jag vet att jag är en väldigt nostalgisk människa, både på gott och ont. Ett av mina favoritintressen är att se tillbaka på mitt liv och i detalj analysera allt som jag kan komma ihåg. Oftast leder detta till djupare/mörkare tankar så om jag känner mig extra masocistisk är det ett perfekt sätt att komma igång med självhatet. Inte för att det egentligen behövs någon katalysator, men det är praktiskt om jag vill komma igång snabbt.
Men nu har jag nästan återigen vandrat från ämnet som var farlig nostalgi.
Vad jag menar med den tillsynes pompösa och något felaktiga titeln, är att det känns som att jag har stannat medan alla andra går vidare i livet.
Jag vet att det låter löjligt men det är så det känns. Som att jag slutade utvecklas som människa efter att jag fyllt 17.
Jag har fortfarande nästan samma åsikter, klädstilen har inte förändrats utan snarare vidareutvecklats, intressena är nästan de samma. Jag var sexton år när jag började utforska slash och yaoi, två saker jag fortrarande lägger ned allt för mycket tid på.
Jag ser ut ungefär på samma sätt som tidigare. Vilket egentligen inte är så konstigt, jag slutade växa i längd när jag var 12 år och var klar med puberteten när jag var 15 eller 16. Jag brinner fortfarande för kroppskonst så som tatueringar och scarring. Om något så har det intresset bara växt.
Förmodligen så har jag bara hälften rätt. För inte kan det vara så att jag stannas helt som människa de senaste åren? Inte med tanke på de förändringar jag genomgått. Flyttat hemifrån med mera. Säkerligen har jag blivit självständigare, fått en annan slags självkänsla och allt annat som hör till. Jag känner inte samma typ av människor längre...
Men jämfört med de förändringar som sker med de människor jag växte upp med så är den ynka utveckling jag gjort inte värd ett skit. Jag har varken fått barn eller gjort något radikalt.
Och det gör ont. Att alla andra har gått vidare med ina liv medan jag står kvar och stampar. Samma gamla vanliga jag. Och då menar jag inte på ett positivt sätt heller.
Jag är den personen som alla kommer att viska bakom ryggen på när det är klassåterträff. Att hon då inte har förändrats ett dugg.
Om jag nu går på någon klassåterträff det vill säga. Det tanke på hur hela min skoltid var är det troligare att grisar flyger än att jag frivilligt befinner min i samma rum som mitt förflutna.
Just nu är klockan kvart över fem, på morgonen. Och jag borde SOVA, vilket jag såklart inte kan. Jag vore inte mitt underbara jag om jag faktiskt fick normalt med sömn.
Saken är den att jag inte kan sova just nu, och inte av de vanliga anledningarna. Mörka hålen, smärtan med mera.
Nope, nu är det något mycket farligare i görningen...Nostalgi.
Enbart nostalgi har nog aldrig skadat någon, men blandat med skuldkänslor och mindervärdeskomplex...jäklar vilken soppa.
Jag vet att jag är en väldigt nostalgisk människa, både på gott och ont. Ett av mina favoritintressen är att se tillbaka på mitt liv och i detalj analysera allt som jag kan komma ihåg. Oftast leder detta till djupare/mörkare tankar så om jag känner mig extra masocistisk är det ett perfekt sätt att komma igång med självhatet. Inte för att det egentligen behövs någon katalysator, men det är praktiskt om jag vill komma igång snabbt.
Men nu har jag nästan återigen vandrat från ämnet som var farlig nostalgi.
Vad jag menar med den tillsynes pompösa och något felaktiga titeln, är att det känns som att jag har stannat medan alla andra går vidare i livet.
Jag vet att det låter löjligt men det är så det känns. Som att jag slutade utvecklas som människa efter att jag fyllt 17.
Jag har fortfarande nästan samma åsikter, klädstilen har inte förändrats utan snarare vidareutvecklats, intressena är nästan de samma. Jag var sexton år när jag började utforska slash och yaoi, två saker jag fortrarande lägger ned allt för mycket tid på.
Jag ser ut ungefär på samma sätt som tidigare. Vilket egentligen inte är så konstigt, jag slutade växa i längd när jag var 12 år och var klar med puberteten när jag var 15 eller 16. Jag brinner fortfarande för kroppskonst så som tatueringar och scarring. Om något så har det intresset bara växt.
Förmodligen så har jag bara hälften rätt. För inte kan det vara så att jag stannas helt som människa de senaste åren? Inte med tanke på de förändringar jag genomgått. Flyttat hemifrån med mera. Säkerligen har jag blivit självständigare, fått en annan slags självkänsla och allt annat som hör till. Jag känner inte samma typ av människor längre...
Men jämfört med de förändringar som sker med de människor jag växte upp med så är den ynka utveckling jag gjort inte värd ett skit. Jag har varken fått barn eller gjort något radikalt.
Och det gör ont. Att alla andra har gått vidare med ina liv medan jag står kvar och stampar. Samma gamla vanliga jag. Och då menar jag inte på ett positivt sätt heller.
Jag är den personen som alla kommer att viska bakom ryggen på när det är klassåterträff. Att hon då inte har förändrats ett dugg.
Om jag nu går på någon klassåterträff det vill säga. Det tanke på hur hela min skoltid var är det troligare att grisar flyger än att jag frivilligt befinner min i samma rum som mitt förflutna.