Full fart...vilket dygn :D
När vi var på Globen i fredags ringde Stefan mig och frågade om jag visste någon som hade en liten svart-vit häst, en gul och tre bruna hästar. Två av hästarna hade täcke på sig. Det var nämligen fem hästar på rymmen.... Den enda som jag visste hade en liten svart-vit häst och även en gul var grannen. Fick tag på henne men det var inte deras hästar som var på rymmen. Ja, ja släppte det men på kvällen vid 23.30 fick vi ett samtal från Anette och Petrie som saknade sina hästar i hagen. De har dock fyra bruna och en vit så färgerna stämde inte. Ute var det kolsvart och kallt. Hästarna hade varit synliga i Gela vid 18-tiden. Nettan kom och hämtade upp Stefan och mig och så begav vi oss ut för att leta efter nålen i höstacken dvs hästarna i kolsvarta natten. Petrie letade till fots. Ringde Peter och han kom också och hjälpte till.
Vi gick och letade spår på vägen men när vi letat någon timme kändes det som att det inte var någon idé utan att vi skulle invänta gryningen. Precis då ringde Stefan och det visade sig att de hittat hästarna i en hage dit de förirrat sig och inte kommit ut igen. Satte på de två grimmor som fanns i bilen och skickade Stefan att hämta Petrie, fler grimmor och reflexvästar. Det tog en stund men hästarna stod snällt och verkade ganska så trötta efter sin utflykt. Så kom de och vi började vandringen hem med de fem hästarna (ca fem km). Stefan åkte bakom och lyste med bilen. Tog vägen över åkrarna sista biten....vilket vi ångrade så här i efterhand..... Det var nämligen ca 30-40 cm snö som var lite frusen i ytan men inte så den bar. Innan vi hunnit halvvägs hade jag blodsmak i munnen. Nettan orkade inte längre och hoppade upp på en häst men vi kämpade på. Jag hängde i snälla Respons man och fick hjälp att ta mig genom snödrivorna. Jag försökte se det som nyttig motion ;D. Är nog mer vältränad än vad jag tror för jag har ingen träningsvärk så här två dygn senare!
Vi var inte hemma och i säng förrän vid 2-tiden. Jag som skulle på Vivecas 30-årsfest dagen därpå och som skulle gå och lägga mig tidigt.
Klockan ringde redan vid 7.30 för Filip skulle tävla bugg i Norrskedika; Pepparkaksbuggen. Filip var ganska så säker på att vinna dagarna innan (inget fel på självförtroendet) och var nu rejält nervös. Bugg är verkligen roligt att kolla på och oj vad vissa par är duktiga. Filip har buggat i tre terminer och startade i en sluten klass där sex par startade i klass Barn rekrytering. Jag var omåttligt stolt över min snygga kille i mörka jeans, röd T-shirt och svart kavaj. Hans partner Ottilia var matchande klädd i rött och svart. Brevid oss satt några buggentusiaster från en annan klubb och tog ut segrarna i varje klass. Så blev det dags för tävlingsstart och det var jätteroligt att se hur de utvecklas från varje gång. Ännu roligare var det när experterna brevid snabbt sa att detta vinner par 15 (Filip och Ottilia). Så hade de dansat klart och de tre bästa ropades upp och visst vann de!!! Det var en superglad Filip som fick kliva högst upp på pallen och ta emot bucklan! Både mamma och Linnea som var med var så stolta över honom. Nästa år ska de troligen lösa licens och börja tävla "på riktigt".
Skoj i alla fall att se två tioåringar som dansar. Mellan danserna pratar man inte med varandra utan är i det där pojkar och tjejer skyr varandra stadiet men under dansen går det bra.....:D
Vid 12-tiden åkte vi hem och köpte pizza och kebab för att fira segern på vägen hem. Jag skulle till Enköping på fest på kvällen och kände att jag var ute i ganska så god tid. Räknade med att sova lite när jag kom hem och sedan åka iväg i lugn och ro utan stress.
Passaten började låta illa och det lät värre och värre hela tiden. Stefan kollade lite snabbt när vi kom hem men eftersom han skulle iväg till jobbet så hade han inte tid. Vi vågade inte köra bilen av rädsla för att det skulle vara något allvarligt fel. Marianne jobbade och hade deras Skoda, vita SAAB:en har fortfarande ingen bakruta men 9000 fanns kvar (iof bara med tre vinterdäck men ändå). Vi bestämde att Stefan skulle ta 9000 till jobbet och jag Berlingon. När Stefan skulle åka startade inte 9000.....Då började det kännas lite jobbigt.....
Satt med Peter i telefon och han tyckte att jag kunde ta deras jättecheva. Han skulle ringa Annika. Jag sprang ut till Stefan som precis skulle iväg och kastade mig in i bilen fortfarande med Peter i luren. Det var ju bara det att det var en vanlig bärbar och någon mobil hade jag inte fått med mig. Iväg till Berga nästan en mil hemifrån för att hämta Chevan. Väl där så släppte Stefan av mig. Jag vinkade och gick upp mot huset för att inse att Annika inte var hemma.....Ut till vägen och vinkade för att få stopp på Stefan men han åkte.....
Där stod jag 8-9 km hemifrån, utan mobil, ungarna hemma själva (Gunnar var borta), tid att passa och ingen var hemma i huset. Det kändes lite jobbigt.......
Jag sprang/gick grusvägen ut till asfaltsvägen. När jag gått en stund kom en bil som jag stoppade. Liftade fram till Gelavägen (samma väg som vi gått kvällen innan med de förrymda hästarna). Kände att jag sett den lite väl ofta sista tiden......Lånade i alla fall en mobil och ringde efter Rune (som precis var på väg bort) och bad honom att hämta mig. Grinade faktiskt lite för det kändes som jag aldrig skulle komma iväg till festen som jag glatt mig åt länge. Hann gå en bra bit innan han kom och dagens motion var räddad!
Hemma kände jag mig fortfarande ledsen och trött och funderade på att ställa in men så ryckte jag upp mig och duschade lite snabbt och gjorde iordning mig. Gulliga Annika kom och hämtade mig och visade mig Chevans alla finesser. Jädrar vilken jättebil, men skön att köra! Ringde Eleonor och sa att jag skulle komma till 18 precis och styrde mot Uppsala. Bestämde mig för att byta bil med Stefan och åkte först till hans jobb. Hade inte så stor lust att parkera med jättebilen. Tänk om jag körde på något. med en annans bil.
Skyndade mig att kasta in alla saker i Berlingon och åkte iväg för att inse att jag troligen glömt mobilen i Chevan. Ja, ja tänkte jag får hoppas att vägbeskrivningen stämmer så att jag inte behöver ringa och fråga om vägen.......Den stämde kanon och precis klockan 18 kom jag fram till Viveca och Eleonors pappas hus där vi skulle övernatta. Det var himla roligt att få träffa Eleonor och Therese igen! Måste säga att det var ett himla trevligt hus pappa hade!
Pratade en del innan vi blev skjutsade till festlokalen. Festen var supertrevlig med mycket musik, glada skratt, mycket musik,sång, dans och massor av trevliga människor! Det var flera mulemänniskor där (Mia, Lotta, Jenny, Tulips medryttare förutom de tidigare nämnda) och vi hade så trevligt; pratade och dansade hela kvällen. Therese och jag delade boende och vi kom inte i säng förrän vid 3 och hade inte tjatat färdigt förrän vid 4 ;-).
Var lite orolig för att jag skulle må dåligt morgonen därpå men det gjorde jag inte. Åt en sen frukost vid 11 och vilken frukost! Pappa Räim hade dukat upp värsta lyxfrukosten! Skjutsade sedan iväg Therese till festlokalen och åkte hemåt. Tack alla vänner för en trevlig tillställning!!!!
Ringde Stefan innan jag åkte och han sa att telefonen inte fanns i Chevan. Åkte därför förbi Stefans jobb och där låg telefonen alladeles blöt av regn men fullt fungerande. Lite tur ska man ha ibland!
Åkte direkt upp till skolan när jag kom hem. Där var nämligen barnen och farfar på julmarknad. Vid 16-tiden åkte vi hem och jag värmde lasagnen som fanns färdig i frysen. Medans den blev varm städade barnen och jag och satte upp adventsljusstakar. Filip var superduktig men fröken räkmacka hade lågt blodsocker och var mer än lovligt arg mest hela tiden. Efter maten var jag helt slut och somnade under Bolibompa på soffan. Nu ska jag gå ut och ta in hästarna och sedan ska jag i säng efter en minst sagt kaotisk och hektisk men ändå rolig helg.
Ta hand om er alla!
Vi gick och letade spår på vägen men när vi letat någon timme kändes det som att det inte var någon idé utan att vi skulle invänta gryningen. Precis då ringde Stefan och det visade sig att de hittat hästarna i en hage dit de förirrat sig och inte kommit ut igen. Satte på de två grimmor som fanns i bilen och skickade Stefan att hämta Petrie, fler grimmor och reflexvästar. Det tog en stund men hästarna stod snällt och verkade ganska så trötta efter sin utflykt. Så kom de och vi började vandringen hem med de fem hästarna (ca fem km). Stefan åkte bakom och lyste med bilen. Tog vägen över åkrarna sista biten....vilket vi ångrade så här i efterhand..... Det var nämligen ca 30-40 cm snö som var lite frusen i ytan men inte så den bar. Innan vi hunnit halvvägs hade jag blodsmak i munnen. Nettan orkade inte längre och hoppade upp på en häst men vi kämpade på. Jag hängde i snälla Respons man och fick hjälp att ta mig genom snödrivorna. Jag försökte se det som nyttig motion ;D. Är nog mer vältränad än vad jag tror för jag har ingen träningsvärk så här två dygn senare!
Vi var inte hemma och i säng förrän vid 2-tiden. Jag som skulle på Vivecas 30-årsfest dagen därpå och som skulle gå och lägga mig tidigt.
Klockan ringde redan vid 7.30 för Filip skulle tävla bugg i Norrskedika; Pepparkaksbuggen. Filip var ganska så säker på att vinna dagarna innan (inget fel på självförtroendet) och var nu rejält nervös. Bugg är verkligen roligt att kolla på och oj vad vissa par är duktiga. Filip har buggat i tre terminer och startade i en sluten klass där sex par startade i klass Barn rekrytering. Jag var omåttligt stolt över min snygga kille i mörka jeans, röd T-shirt och svart kavaj. Hans partner Ottilia var matchande klädd i rött och svart. Brevid oss satt några buggentusiaster från en annan klubb och tog ut segrarna i varje klass. Så blev det dags för tävlingsstart och det var jätteroligt att se hur de utvecklas från varje gång. Ännu roligare var det när experterna brevid snabbt sa att detta vinner par 15 (Filip och Ottilia). Så hade de dansat klart och de tre bästa ropades upp och visst vann de!!! Det var en superglad Filip som fick kliva högst upp på pallen och ta emot bucklan! Både mamma och Linnea som var med var så stolta över honom. Nästa år ska de troligen lösa licens och börja tävla "på riktigt".
Skoj i alla fall att se två tioåringar som dansar. Mellan danserna pratar man inte med varandra utan är i det där pojkar och tjejer skyr varandra stadiet men under dansen går det bra.....:D
Vid 12-tiden åkte vi hem och köpte pizza och kebab för att fira segern på vägen hem. Jag skulle till Enköping på fest på kvällen och kände att jag var ute i ganska så god tid. Räknade med att sova lite när jag kom hem och sedan åka iväg i lugn och ro utan stress.
Passaten började låta illa och det lät värre och värre hela tiden. Stefan kollade lite snabbt när vi kom hem men eftersom han skulle iväg till jobbet så hade han inte tid. Vi vågade inte köra bilen av rädsla för att det skulle vara något allvarligt fel. Marianne jobbade och hade deras Skoda, vita SAAB:en har fortfarande ingen bakruta men 9000 fanns kvar (iof bara med tre vinterdäck men ändå). Vi bestämde att Stefan skulle ta 9000 till jobbet och jag Berlingon. När Stefan skulle åka startade inte 9000.....Då började det kännas lite jobbigt.....
Satt med Peter i telefon och han tyckte att jag kunde ta deras jättecheva. Han skulle ringa Annika. Jag sprang ut till Stefan som precis skulle iväg och kastade mig in i bilen fortfarande med Peter i luren. Det var ju bara det att det var en vanlig bärbar och någon mobil hade jag inte fått med mig. Iväg till Berga nästan en mil hemifrån för att hämta Chevan. Väl där så släppte Stefan av mig. Jag vinkade och gick upp mot huset för att inse att Annika inte var hemma.....Ut till vägen och vinkade för att få stopp på Stefan men han åkte.....
Där stod jag 8-9 km hemifrån, utan mobil, ungarna hemma själva (Gunnar var borta), tid att passa och ingen var hemma i huset. Det kändes lite jobbigt.......
Jag sprang/gick grusvägen ut till asfaltsvägen. När jag gått en stund kom en bil som jag stoppade. Liftade fram till Gelavägen (samma väg som vi gått kvällen innan med de förrymda hästarna). Kände att jag sett den lite väl ofta sista tiden......Lånade i alla fall en mobil och ringde efter Rune (som precis var på väg bort) och bad honom att hämta mig. Grinade faktiskt lite för det kändes som jag aldrig skulle komma iväg till festen som jag glatt mig åt länge. Hann gå en bra bit innan han kom och dagens motion var räddad!
Hemma kände jag mig fortfarande ledsen och trött och funderade på att ställa in men så ryckte jag upp mig och duschade lite snabbt och gjorde iordning mig. Gulliga Annika kom och hämtade mig och visade mig Chevans alla finesser. Jädrar vilken jättebil, men skön att köra! Ringde Eleonor och sa att jag skulle komma till 18 precis och styrde mot Uppsala. Bestämde mig för att byta bil med Stefan och åkte först till hans jobb. Hade inte så stor lust att parkera med jättebilen. Tänk om jag körde på något. med en annans bil.
Skyndade mig att kasta in alla saker i Berlingon och åkte iväg för att inse att jag troligen glömt mobilen i Chevan. Ja, ja tänkte jag får hoppas att vägbeskrivningen stämmer så att jag inte behöver ringa och fråga om vägen.......Den stämde kanon och precis klockan 18 kom jag fram till Viveca och Eleonors pappas hus där vi skulle övernatta. Det var himla roligt att få träffa Eleonor och Therese igen! Måste säga att det var ett himla trevligt hus pappa hade!
Pratade en del innan vi blev skjutsade till festlokalen. Festen var supertrevlig med mycket musik, glada skratt, mycket musik,sång, dans och massor av trevliga människor! Det var flera mulemänniskor där (Mia, Lotta, Jenny, Tulips medryttare förutom de tidigare nämnda) och vi hade så trevligt; pratade och dansade hela kvällen. Therese och jag delade boende och vi kom inte i säng förrän vid 3 och hade inte tjatat färdigt förrän vid 4 ;-).
Var lite orolig för att jag skulle må dåligt morgonen därpå men det gjorde jag inte. Åt en sen frukost vid 11 och vilken frukost! Pappa Räim hade dukat upp värsta lyxfrukosten! Skjutsade sedan iväg Therese till festlokalen och åkte hemåt. Tack alla vänner för en trevlig tillställning!!!!
Ringde Stefan innan jag åkte och han sa att telefonen inte fanns i Chevan. Åkte därför förbi Stefans jobb och där låg telefonen alladeles blöt av regn men fullt fungerande. Lite tur ska man ha ibland!
Åkte direkt upp till skolan när jag kom hem. Där var nämligen barnen och farfar på julmarknad. Vid 16-tiden åkte vi hem och jag värmde lasagnen som fanns färdig i frysen. Medans den blev varm städade barnen och jag och satte upp adventsljusstakar. Filip var superduktig men fröken räkmacka hade lågt blodsocker och var mer än lovligt arg mest hela tiden. Efter maten var jag helt slut och somnade under Bolibompa på soffan. Nu ska jag gå ut och ta in hästarna och sedan ska jag i säng efter en minst sagt kaotisk och hektisk men ändå rolig helg.
Ta hand om er alla!