En droppe vår
Dagarna fortsätter att försvinna bort i ingenting. Nästan en månad har gått sedan dom allra värsta panikångestattackerna. Mindre attacker kommer nästan dagligen, men som tur är, inte riktigt lika jobbiga. Jag har varit och pratat med doktorer, fått ångestdämpande piller utskrivna, men inte börjat äta dom då jag inte riktigt vågat. Efter att ha läst om alla bieffekter från tabletterna så kom ångesten krypande igen, rädd för vad dom kan komma att göra med mig. Hittade även information om den vitamin B12-brist jag lider av. Blir den för allvarlig, så kan den åstadkomma samma symptom som dom jag har haft dom senaste åren. Har börjat få B12 spruter för att försöka rätta till problemet, men det tar nog ett tag till innan det gör någon verkan.
Spenderar den största tiden sittandes vid datorn om dagarna, kollar på serier och försöker slå ihjäl tiden så gott det går. Tyvärr börjar det bli lite för enformigt. Otrevliga tankar kyper på igen och ångesten finns där hela tiden. Känner mig mer och mer avskärmad från mig själv, ibland så pass mycket att jag blir riktigt rädd.
Lite nyttigt har jag iofs fått gjort, mycket tack vara min ena syster och hennes pojkvän. Har lyckats rensa upp här ganska bra, tömt flyttlådor, byggt ihop en riktigt snygg IKEA-hylla, som jag fick som tidig födelsedagspresent (bara för att jag skulle ha en anledning till att få iordning här). Så lite bättre ser det ut, lite mindre damm också, även om det har börjat leta sig tillbaks. Har gått igenom en hel del gamla saker, slängt och rensat. Jag hittade även något jag skrev för väldigt längesen, tror jag var 15 då. Har ett svagt minne av att jag skrev en del då, även om jag inte kan komma ihåg mycket av det, dock så fann jag ett papper med detta skrivit på:
EN DROPPE VÅR
Likt en tår
som föds vid ditt öga
och dör vid dina läppar
så rinner även du
droppen av våren
smeker min kind
lämnar spår efter dig
en önskan om att bli ihågkommen
du förtrollar mitt luktsinne
med dofter av historia
med arom av liv
så ger du upp vid mina läppar
och försvinner bort
himlen gav dig liv
jag tog det åter
du droppe av våren
jag minns dig när jag gråter
En av dom få saker jag inte kunnat få mig till att kasta bort. Kanske får jag tillbaks suget att skriva någon dag. Jag hoppas det åtminstone.
Spenderar den största tiden sittandes vid datorn om dagarna, kollar på serier och försöker slå ihjäl tiden så gott det går. Tyvärr börjar det bli lite för enformigt. Otrevliga tankar kyper på igen och ångesten finns där hela tiden. Känner mig mer och mer avskärmad från mig själv, ibland så pass mycket att jag blir riktigt rädd.
Lite nyttigt har jag iofs fått gjort, mycket tack vara min ena syster och hennes pojkvän. Har lyckats rensa upp här ganska bra, tömt flyttlådor, byggt ihop en riktigt snygg IKEA-hylla, som jag fick som tidig födelsedagspresent (bara för att jag skulle ha en anledning till att få iordning här). Så lite bättre ser det ut, lite mindre damm också, även om det har börjat leta sig tillbaks. Har gått igenom en hel del gamla saker, slängt och rensat. Jag hittade även något jag skrev för väldigt längesen, tror jag var 15 då. Har ett svagt minne av att jag skrev en del då, även om jag inte kan komma ihåg mycket av det, dock så fann jag ett papper med detta skrivit på:
EN DROPPE VÅR
Likt en tår
som föds vid ditt öga
och dör vid dina läppar
så rinner även du
droppen av våren
smeker min kind
lämnar spår efter dig
en önskan om att bli ihågkommen
du förtrollar mitt luktsinne
med dofter av historia
med arom av liv
så ger du upp vid mina läppar
och försvinner bort
himlen gav dig liv
jag tog det åter
du droppe av våren
jag minns dig när jag gråter
En av dom få saker jag inte kunnat få mig till att kasta bort. Kanske får jag tillbaks suget att skriva någon dag. Jag hoppas det åtminstone.