Degeneration
Just nu är jag mest bedövad, om något. Jag pendlar mellan förtvivlan och apati, och hade det inte varit för rökning hade jag varit inlåst på mitt rum från fyra till nästa morgon. Jag klarar inte av att umgås normalt längre. Det går till en viss gräns att sluta tänka och fokusera på att vara trevlig, men sedan är det som att jag ramlar ned i ett hål igen, en oväntad fallgrop, och herregud, alla som inte vet vad som pågår, det vill säga alla utom Jenny, Emelie och Lina, måste tro att jag är fullständigt schizofren. Och kanske till och med lite otrevlig. Men det handlar ju inte om någonting som har med skolan eller människorna här att göra. Det skulle jag säga till folk, om jag inte kände att jag verkligen inte pallar det just nu. Över huvud taget känns det jobbigt att ens behöva förklara sig. Det var ju till och med jobbigt att berätta för mina närmaste. Men nu sitter man här. Och jag orkar inte gå till maten på kvällarna för då har jag redan isolerat mig i mitt ide. Och det enda som lurar ut mig ur det är som sagt nikotinsuget.
... ingenting förvånar mig längre. Det är som jag skrev i Ellabloggen. Att ibland finns det ingen förklaring. Eller, oftast finns det inte det. Utan allting bara kukar upp sig ändå. Allting går åt helvete och så står man där och det är inte lönt att undra varför eftersom det bara är så. Det bara är så. Det bara är så.
... ingenting förvånar mig längre. Det är som jag skrev i Ellabloggen. Att ibland finns det ingen förklaring. Eller, oftast finns det inte det. Utan allting bara kukar upp sig ändå. Allting går åt helvete och så står man där och det är inte lönt att undra varför eftersom det bara är så. Det bara är så. Det bara är så.