Dylan
Nu har jag bokat alla biljetter. Turnéplanen ser ut ungefär såhär:
17/8-20/8 Södertälje, Vidarkliniken
21/8-24/8 Malmö, syster och Abz och Malmöfestivalen
25/8-27/8 hemma i Anten och har tråkigt
28/8-länge på Gotland med gänget
Det känns fantastiskt skönt att ha fått allting fixat. Det enda som återstår är att fixa kattvakt. Jag har smsat mormor, men hon är ofta lite seg på att svara, så jag hoppas fortfarande på det bästa.
Igår bakade jag och Patricia kladdkaka och såg I'm not there. Vi hade ganska höga förväntningar med tanke på ensemblen. Tyvärr var vi rörande överens om att vi inte förstod vad filmen ville säga, att den var väldigt snyggt gjort och att Cate Blanchett var en väldigt bra Bob Dylan, men att det någonstans saknade syfte. Jag gillade hur slutet knöt an till början, men det räcker inte riktigt för mig att se Richard Gere i hatt tjuvåka på godståg mot en fin horisont för att jag skall tycka att det var en bra film. Sevärd var den dock ändå, mest på grund av Cate, men också för det snygga fotot och musiken.
Jag kom senare fram till att det var ungefär samma känsla som jag fick av Control - snygga bilder, snygga skådisar och snygg musik, men inget djup. Eller snarare för mycket djup, på ett pretentiöst vis (men det är det ju bara jag och Julia som har insett, eftersom alla andra hyllar den, typ Milena). Om det finns något jag avskyr så är det filmer (och musik) som tar sig själva på för stort allvar, och låtsas vara något de inte är (djuplodande porträtt). Jag blir så äcklad av sådant. Ja ja, Ian Curtis var plågad, men måste han absolut "ta en cigg på det"? Konstant? I skugga och överdriven kontrast? Ack, ve mig, jag har lyckats med min karriär och har en fru samt älskarinna som båda älskar mig djupt. Vad har jag gjort för att förtjäna detta, så säg.
Men nu känner jag att jag har provocerat min syster nog med det här inlägget; istället för att sitta här och spy galla över konst(ig)film så borde jag nog ringa och höra om det är okay att jag bor hos dem i Malmö de datum som jag bokat. Mm, förutseende.
17/8-20/8 Södertälje, Vidarkliniken
21/8-24/8 Malmö, syster och Abz och Malmöfestivalen
25/8-27/8 hemma i Anten och har tråkigt
28/8-länge på Gotland med gänget
Det känns fantastiskt skönt att ha fått allting fixat. Det enda som återstår är att fixa kattvakt. Jag har smsat mormor, men hon är ofta lite seg på att svara, så jag hoppas fortfarande på det bästa.
Igår bakade jag och Patricia kladdkaka och såg I'm not there. Vi hade ganska höga förväntningar med tanke på ensemblen. Tyvärr var vi rörande överens om att vi inte förstod vad filmen ville säga, att den var väldigt snyggt gjort och att Cate Blanchett var en väldigt bra Bob Dylan, men att det någonstans saknade syfte. Jag gillade hur slutet knöt an till början, men det räcker inte riktigt för mig att se Richard Gere i hatt tjuvåka på godståg mot en fin horisont för att jag skall tycka att det var en bra film. Sevärd var den dock ändå, mest på grund av Cate, men också för det snygga fotot och musiken.
Jag kom senare fram till att det var ungefär samma känsla som jag fick av Control - snygga bilder, snygga skådisar och snygg musik, men inget djup. Eller snarare för mycket djup, på ett pretentiöst vis (men det är det ju bara jag och Julia som har insett, eftersom alla andra hyllar den, typ Milena). Om det finns något jag avskyr så är det filmer (och musik) som tar sig själva på för stort allvar, och låtsas vara något de inte är (djuplodande porträtt). Jag blir så äcklad av sådant. Ja ja, Ian Curtis var plågad, men måste han absolut "ta en cigg på det"? Konstant? I skugga och överdriven kontrast? Ack, ve mig, jag har lyckats med min karriär och har en fru samt älskarinna som båda älskar mig djupt. Vad har jag gjort för att förtjäna detta, så säg.
Men nu känner jag att jag har provocerat min syster nog med det här inlägget; istället för att sitta här och spy galla över konst(ig)film så borde jag nog ringa och höra om det är okay att jag bor hos dem i Malmö de datum som jag bokat. Mm, förutseende.