Dumt
På väg hem från Borås sjukhus. Man märker verkligen skillnad mellan olika avdelningar. På Sahlgrenska kändes det i alla fall lite hoppfullt. Här var det delade rum med terminalpatienter. De med döden i ögonen. De som vet att det är kört. En kvinna med kol som satt hopsjunken likt en gammal säck på en stol med slangar genom hela sig. En finska med hela familjen på besök; jag har rökt två-tre paket om dagen hela livet, så som jag ser det får jag skylla mig själv. Hopplöshet.
Jag sysselsätter mig med att längta. Efter personer, förnimmelser och platser. Drömmer om samma sak natt efter natt, får ingen ro, ingen vila. Är så trött nu. Men tröttheten är i alla fall något jag kan känna. Tröttheten och ensamheten. Vilket betyder att jag åtminstone idag har tagit ett litet steg ut ur den värsta katatonin. Borde fira, kanske. Tårta?
Och jag förstår att ni drar er undan. Jag kan inte säga att jag hade gjort det. Men man kan heller inte kräva hur mycket som helst av nära och kära. Jag förstår. Verkligen.
Jag sysselsätter mig med att längta. Efter personer, förnimmelser och platser. Drömmer om samma sak natt efter natt, får ingen ro, ingen vila. Är så trött nu. Men tröttheten är i alla fall något jag kan känna. Tröttheten och ensamheten. Vilket betyder att jag åtminstone idag har tagit ett litet steg ut ur den värsta katatonin. Borde fira, kanske. Tårta?
Och jag förstår att ni drar er undan. Jag kan inte säga att jag hade gjort det. Men man kan heller inte kräva hur mycket som helst av nära och kära. Jag förstår. Verkligen.