Recension: The Boat that Rocked
Storbritannien, 1966: BBC styr allt som sänds i brittisk radio och de har valt att bara sända en knapp timme rockmusik per vecka, av förklarliga skäl ("Den förstör samhället ju!"). Under denna guldera för bl.a. The Beatles och The Rolling Stones kan ju detta inte ses som acceptabelt, så en piratradiostation har skapats: Radio Rock, som sänder rockmusik dygnet runt hela veckan lång. Och för att komma undan lagen sänds allt från en risig båt ute på internationellt vatten. Hit kommer den unge Carl, en nörd som nyss blivit relegerad från skolan, för att spendera lite tid med sin gudfar Quentin, Radio Rocks chef. På båten får han träffa en udda samling existenser som tillsammans utgör radiogänget: Midnatts-Mark som aldrig pratar, den högljudde amerikanen The Count, den extremt självgode Gavin, en tjock brudmagnet vid namn Dave, den smått patetiske mesen Simon etc. Men på fastlandet sitter den onde politikern Dormandy och smider planer för att sätta stopp för våra hjältar ute på havet.
"The Boat that Rocked" är en klassisk, brittisk komedi, men den innehåller ändå lite tyngre teman som sprängs in här och där. Storyn är väldigt kul och inspirerande, för att inte tala om aktuell nu i fildelningskriget och det gör bara saken bättre att filmen är löst baserad på historien om en riktig, liknande radiostation. Vem styr tekniken och vem bestämmer vem som får göra vad med den?
Men att försöka hitta ett djupare budskap i den här filmen är ett misstag, den finns till för att underhålla. Skådespelarna är toppen, speciellt Rhys Ifans (ni vet, den knäppe rumskompisen i "Notting Hill") och Philip Seymour Hoffman. Musiken är givetvis fantastisk, vi talar ju om 60-talet här. Kanske just därför är också könsrollerna lite unkna: tjejer finns till för att bli knullade och hela radiostationen sköts av grabbar. Det finns bara en tjej ombord och det är kokerskan vars enda utmärkande karaktärsdrag är att hon är lesbisk. Men man ska å andra sidan kanske inte hänga upp sig på sådant.
Något som stjäler rampljuset rejält är den geniale (jo!) Kenneth Branagh i sin roll som klyschig Disney-skurkpolitiker, komplett med en sidekick med töntigt namn (Twatt). Han är stel, elak, ond och frihetshatande - och omöjlig att inte gilla.
Allt går i den torra brittiska humor vi alla älskar. det här är inte en båtversion av "Delta-gänget" som man skulle kunna tro. Och det känns i efterhand ändå rätt bra att de inte gjorde en flams-rulle av det hela, då hade vi kanske fått stå ut med American Pie-skämt, och gudarna vet att vi alla hatar de filmerna.
En kul story-idé, bra skådisar, underbar musik, en hel del bra oneliners och skön brittisk humor gör "The Boat that Rocked" till en helt klart sevärd film, om än kanske inte något mästerverk vi kommer minnas för alltid. Men det försöker den inte vara heller.
"The Boat that Rocked" är en klassisk, brittisk komedi, men den innehåller ändå lite tyngre teman som sprängs in här och där. Storyn är väldigt kul och inspirerande, för att inte tala om aktuell nu i fildelningskriget och det gör bara saken bättre att filmen är löst baserad på historien om en riktig, liknande radiostation. Vem styr tekniken och vem bestämmer vem som får göra vad med den?
Men att försöka hitta ett djupare budskap i den här filmen är ett misstag, den finns till för att underhålla. Skådespelarna är toppen, speciellt Rhys Ifans (ni vet, den knäppe rumskompisen i "Notting Hill") och Philip Seymour Hoffman. Musiken är givetvis fantastisk, vi talar ju om 60-talet här. Kanske just därför är också könsrollerna lite unkna: tjejer finns till för att bli knullade och hela radiostationen sköts av grabbar. Det finns bara en tjej ombord och det är kokerskan vars enda utmärkande karaktärsdrag är att hon är lesbisk. Men man ska å andra sidan kanske inte hänga upp sig på sådant.
Något som stjäler rampljuset rejält är den geniale (jo!) Kenneth Branagh i sin roll som klyschig Disney-skurkpolitiker, komplett med en sidekick med töntigt namn (Twatt). Han är stel, elak, ond och frihetshatande - och omöjlig att inte gilla.
Allt går i den torra brittiska humor vi alla älskar. det här är inte en båtversion av "Delta-gänget" som man skulle kunna tro. Och det känns i efterhand ändå rätt bra att de inte gjorde en flams-rulle av det hela, då hade vi kanske fått stå ut med American Pie-skämt, och gudarna vet att vi alla hatar de filmerna.
En kul story-idé, bra skådisar, underbar musik, en hel del bra oneliners och skön brittisk humor gör "The Boat that Rocked" till en helt klart sevärd film, om än kanske inte något mästerverk vi kommer minnas för alltid. Men det försöker den inte vara heller.