Författarträff
Jag blev inbjuden till författarträff på B. Wahlströms, och givetvis gick jag på det! När jag twittrade om det ville jag få det att låta värsta VIP-ikt, men faktum var att jag är med i Wahlströms gilla-grupp på facebook. Och de skrev om och undradee om folk som bloggade om barnböker ville komma på besök och träffa några författare. Jag bloggar om barnböcker tänkte jag, och anmälde mig. Väl där förstod jag ju att man skulle ha en cool blogg, typ med ett namn och allt. Så jag sa helt sonika att jag skriver på bloggen "Efter katastrofen i seriesverige". Jag höll mig från att säga att det är min privata PR-kampanj för varumärket Tomas Antila, en internetdagbok och en blogg som har typ tio läsare. Nu har jag heller kanske inte skrivit så mycket om just barn och ungdomsböcker, men jag vill! Jag läste en hel del sånt under 2011. Och jag ligger typ ett år efter att skriva om de böckerna jag läser. Såatteh det var ju inte helt lögnaktigt att jag tackade ja till det. Men faktum är att jag helst av allt ville spionera på dom! Jag vill veta mer om dom, hur dom tänker, vilka de är. När de tre författarna Niklas Krog, Helena Lund-Isaksson och Pernilla Gesén fick svara på frågor kände jag verkligen avundsjuka. Jag ville också! Dom avslöjade att de fick in ungefär 700 manus och gav enbart ut två debutanter per år. Och ryktet sa att Bonnier fick 8000 manus per år! Det är över nio tusen! För ett deltidsjobb! Men Niklas Krog berättade att han var tvungen att tacka nej till skolbesök för att han annars skulle vara ute varje dag på året. Då får man lite hopp trots alls. Men svårigheten gör en nästan orkelös. Om det inte vore som så att mian berättelser inte låter sig tystas så skulle jag ge upp. Om jag inte hade intresse av at berätta skulle jag mycket väl kunna tänka mig att satsa stort på att recensera barnböcker. Det verkar vara en trevlig subkultur, och om man nu blir bjuden på vin och macka på förlaget och får skaka hand med folk kan det vara värt det. Alla var mycket trevliga och behandlade en som en kunglighet. Det släpps inte så många barnböcker per år att det inte går att hålla reda på dem, och om man blir stor nog skulle man säkert få böckerna skickade till sig. Jag har faktiskt funderat på att läsa litteraturkunskap med inriktning på barnböcker, för jag finner dom oändligt spännande och intressanta. Men jag har inte råd med mer studieskulder nu, så det får bli när jag har ett jobb.
Under diskussionen kom vi (eller iallfall jag) fram till att barnböckerna var i goda händer. Även den till synes tråkiga roliga fotbollsboken innehåll massiv ångest med tunga frågor. Det gör mig nöjd. En av redaktörerna ställde frågan vad vi trodde var det ämnet man inte fick berätta om i barnböcker. Incest trodde jag, men det visade sig vara barns sexualitet. Wahlströms själva skulle diskutera nogrant hur de skulle göra om en sån bok var i pipeline att bli utgiven. Det betyder alltså att jag måste vara jättekänd eller jätteutgiven för att kunna skriva om tioåringar som har en sexdrift. Inte för att det bestämt är en av mina hjärtefrågor, utan för att det måste göras. För att det skulle ge så mycket diskussion från moralister som vägrar tro att även barn kan vara kåta. Sen skulle man gärna spetsa till det hela lite med att ha illustrationer i boken, för att fucka med lagen som hävdar att barnporr bara har existensberättigande om den har konstnärligt värde. En av de söta bokbloggerskorna föreslog att Vertigo kanske skulle vara intresserad av en sån här bok, när jag aspie som jag är, berättade om planen för henne.
För övrigt var jag enda killen där, förutom författaren Niklas Krog.
Under diskussionen kom vi (eller iallfall jag) fram till att barnböckerna var i goda händer. Även den till synes tråkiga roliga fotbollsboken innehåll massiv ångest med tunga frågor. Det gör mig nöjd. En av redaktörerna ställde frågan vad vi trodde var det ämnet man inte fick berätta om i barnböcker. Incest trodde jag, men det visade sig vara barns sexualitet. Wahlströms själva skulle diskutera nogrant hur de skulle göra om en sån bok var i pipeline att bli utgiven. Det betyder alltså att jag måste vara jättekänd eller jätteutgiven för att kunna skriva om tioåringar som har en sexdrift. Inte för att det bestämt är en av mina hjärtefrågor, utan för att det måste göras. För att det skulle ge så mycket diskussion från moralister som vägrar tro att även barn kan vara kåta. Sen skulle man gärna spetsa till det hela lite med att ha illustrationer i boken, för att fucka med lagen som hävdar att barnporr bara har existensberättigande om den har konstnärligt värde. En av de söta bokbloggerskorna föreslog att Vertigo kanske skulle vara intresserad av en sån här bok, när jag aspie som jag är, berättade om planen för henne.
För övrigt var jag enda killen där, förutom författaren Niklas Krog.