Do look back into Hultsfred 2006
Jag är tillbaka. Hultsfred är över. Det var perfekt, fantastiskt, obeskrivbart. Jag säger alltid att händelser är obeskrivbara, sen lyckas jag skriva flera sidor dravel om dem. Hultsfred 2006 slog Tjugo'05. Med hästlängder. Förra året var bra, men årets festival var totalt euforisk. Den senaste veckan var så jävla underbar att jag exakt ett år efter den förra festivalen känner mig redo att klippa bort det ljusgröna Tjugo’05-bandet. Nu får det nya lila stå för minnena. Varje gång jag behöver minnas Julian Casablancas enorma leende och överraskade min över att den svenska publiken älskar The Strokes så otroligt mycket, då finns bandet där. När jag vill påminna mig själv om att jag faktiskt har sett Pete Doherty och Babyshambles och att hatten som ligger i min byrå har suttit på Pete’s huvud, då finns bandet också där. När jag inser att jag förmodligen sett Guillemots för sista gången på ett bra tag, då kan jag minnas att jag stod längst fram i Teaterladan och dansade av lycka när jag fick höra >>Trains To Brazil<< live för andra gången.
Det är sånt jag kommer att minnas i år.
These legs are made for crazy-dancing.
I år hade jag verkligen musiken i fokus. Jag hann fan knappt supa. 24 band såg jag sammanlagt, om man räknar med alla småglimtar av konserter jag lyckades se. En kille, som förövrigt gick runt helnaken en kväll för att han förlorade ett vad, lyckades med bedriften att inte se ett enda band. Betala 1390 kronor för att sitta på världens sunkigaste camping och supa? Ja gud så härligt.
Jag kan inte säga vad höjdpunkten var. Det går inte. The Strokes, Babyshambles och Guillemots är såklart med i toppstriden. Kent kommer inte ens i närheten. I’m From Barcelona, Kaizers Orchestra, Gnarls Barkley och Editors slog dem med hästlängder. Till och med Sverige-Paraguay slog kent. Kent är alltid kent, deras spelning var inte dålig, jag fick höra >>Vintervila<< à la Havsänglar live, jag grät tillsammans med Sanna till >>Mannen I den Vita Hatten<<. Men min kent-era är förbi. Det är inte alls samma sak längre, även om jag i grund och botten alltid kommer att vara kenttönt.
The Strokes, för andra gången på 4 månader. De var så bra, så otroligt bra. Mycket bättre än första gången, och ni vet hur lyrisk jag var då. Skillnaden var nog att jag kände att jag hade mer kontakt den här gången. Jag vet att det låter så jävla fjorton att ni starkt funderar på att stänga ner det här fönstret, men det var verkligen det som gjorde spelningen så otroligt mycket bättre än den i London. Jag stod inte längst fram, det gick inte. Jag och Sanna försökte stå långt fram ett tag, vi höll på att kvävas till döds, om vi hade ställt oss längst fram hade jag inte kunnat sitta här och skriva det här nu. Vi stod så pass långt fram att vi kunde se bandet, men samtidigt även storbildsskärmarna. Det var de som gjorde det. Man såg varenda liten rörelse de gjorde, varenda litet ansiktsuttryck som visade hur genuint lyckliga de var över att stå där de stod just då och spela för oss, för Hultsfredspubliken.
Vid Fab’s trumset fanns en dold kamera. Flera gånger såg man hur Julian vände sig mot honom, skakade på huvudet och sa “fucking shit”. De är inte de där dryga New York-slynglarna som alla recensenter alltid ska skriva om, efter den spelningen borde det fan vara straffbart att ens ge minsta antydning till att de skulle vara det.
Jag tror inte alls att de hade förväntat sig det gensvar de fick. Alla var galna. Hardcore-fansen à la mig och Sanna dansade och sjöng oss lyckliga och svettiga. De som tidigare inte var frälsta blev definitivt det. Julian log konstant. Han dansade, han var oemotståndligt vacker. Gång på gång fick publiken höra: “I can’t believe this. This is fucking amazing”. Och det var genuint. Det syntes. Han menade det.
Äntligen fick jag höra >>Electricityscape<<, och de spelade >>Hawaii<<, på Hawaii. Det bandet, de är ren och skär perfektionism.
Det är ganska komiskt egentligen. Jag flyttade till England med baktanken att chansen att få se The Strokes där förmodligen är 1000 gånger större än att jag skulle få se dem i Sverige. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige 1½ månad tidigare än planerat för att få se dem igen. Vad man inte gör för kärleken.
UK-tour 2006...
Babyshambles. Jag vet inte om det fortfarande är för tidigt att skriva om det. Pete Doherty kom. Jag nog inte riktigt förstått det än. Fick jag verkligen höra Time For Heroes, Up The Bracket, What Katie Did?, Albion, A’Rebours, Killamangiro, Pipedown, Fuck Forever, och Back From The Dead live? Stod jag verkligen där och klämdes mot kravallstaketet bredvid Amanda och sjöng tills lungorna sprack medan i stort sett alla andra i publiken stod knäpptysta som stora frågetecken och undrade hur det kom sig att Kate Moss knarkande pojkvän, som de kommit bara för att kunna säga att de sett honom, faktiskt kunde sjunga och spela? Ja. Det hände faktiskt. Jag var där. Han var där. Jag har sett Babyshambles. Och de var, enligt mig, bra. Det lät förvånansvärt bra, med tanke på det tillstånd Pete var i. Ingen förväntade sig nog att det skulle låta så pass bra som det gjorde. På skiva låter det som att Pete’s röst inte är stark nog att hålla i livesammanhang, men det gjorde den. Det lät som på skivorna, fast bättre. Jag stod bara och skakade mig igenom hela spelningen. Dels av kyla då det trots dagens värme hade gått och blivit rejält kallt in på småtimmarna, och dels av den enorma glädjen över att han, och de, var där. Visserligen var de över en timma sena, men de kom - så up your alla jävla tvivlare. Albion, Time For Heroes och Up The Bracket var definitivt höjdpunkterna. Tårar av längtan efter England, nostalgi och lycka fyllde mina ögon.
Pete kan förmodligen gå och göra vad som helst, och jag kommer aldrig sluta älska honom. Jag vet att det är svårt för många att förstå hur det kan vara möjligt när han är som han är. Den enda förklaringen jag har är musiken. Den betyder så otroligt mycket för mig och inget någon säger eller Pete gör kan få mig att sluta älska och respektera honom som musiker. Jag vill inte höra att Pete är störd i huvudet och borde låsas in varje gång jag nämner något om honom, Libertines eller Babyshambles. Det förändrar liksom inget. Folk får gärna tycka att han är en puckad mediakåt drogmissbrukare. Jag bryr mig inte. Det är inte vad han är för mig. Kärleken gör att jag naivt ser förbi allt det och fokuserar på det viktiga - Musiken. (But)
“Cause if you’ve lost your faith in
love and music the end won't be long
”
Det blir alltid så jävla mycket när man ska skriva om sånt här. Hultsfredstiden som jag försökte beskriva förra året. Det är något speciellt med den. Tiden rusar förbi, men ändå lyckas man hinna med så otroligt mycket. Jag såg Editors, Gnarls Barkley, Guillemots, Kent, I’m From Barcelona, Apokryferna med Magnus Tingsek, Kaizers Orchestra, Phoenix, The Cardigans, Lou Reed, Little Man Tate, Vapnet, Ane Brun, Timbuktu, Slagsmålsklubben med flera. Jag bodde i Hårdrockscampet (- “Vad gör ni i Hårdrockscampet om ni gillar The Strokes?” *tystnad* - “Vi bor här!”). Jag-sa-till-dig-det-var-han-killen stod för årets skönaste one-liner i tuff konkurrens med “Din Pasta”, “Fralla” och “Vafan!”. Sannas oskyldiga fniss när hon träffade en gammal bekant. Killen som skrek högs av alla när kent gick på scenen för extranummer och tjejen som kontrade med: - “Men Lars, du gillar ju inte ens kent!”. Jerry som presenterade sina vänner och avslutade med (föreställ er detta på Howlin’ Pelle-dialekt): - “Det här är Jonas, han ser helt okej ut” *busig blick mot mig och Sanna*. Hesten som är ett lejon var där i år igen. Första människan vi träffade var snubben som var tidernas tidigaste Hultsfredsbesökare. Hit-Me-Baby-One-More-Time-allsången med Jag-sa-till-dig-killen, i hårdrockscampet, med långhåriga killar som kunde varenda liten textrad. Fåglar som är klumpar utan armar med hård mun. Don’t Look Back Into The Sun på Indierave. Magnus Tingseks försök till ascool pose som totalmisslyckades men som var sjukt söt. Sovstunderna i lekparken. Norrland, Stureplanstönten, Stalkern, Indiebögen med den fantastiska musiksmaken. Att jag träffade han jag beställde bredband av dagen innan jag åkte till Hultsfred. Ckalle, Lotta, Robban, Simon. Att det är svårt att köra bil när man inte gjort det på 5 månader. Allt.
Det blir nog en paus från Hultsfred nästa år. Man ska inte tjata ut något som är så perfekt och underbart. Glastonbury, Roskilde eller Reading nästa år? Vi får se. Until then lever jag på de nya minnena.
/ Lania
Det är sånt jag kommer att minnas i år.
These legs are made for crazy-dancing.
I år hade jag verkligen musiken i fokus. Jag hann fan knappt supa. 24 band såg jag sammanlagt, om man räknar med alla småglimtar av konserter jag lyckades se. En kille, som förövrigt gick runt helnaken en kväll för att han förlorade ett vad, lyckades med bedriften att inte se ett enda band. Betala 1390 kronor för att sitta på världens sunkigaste camping och supa? Ja gud så härligt.
Jag kan inte säga vad höjdpunkten var. Det går inte. The Strokes, Babyshambles och Guillemots är såklart med i toppstriden. Kent kommer inte ens i närheten. I’m From Barcelona, Kaizers Orchestra, Gnarls Barkley och Editors slog dem med hästlängder. Till och med Sverige-Paraguay slog kent. Kent är alltid kent, deras spelning var inte dålig, jag fick höra >>Vintervila<< à la Havsänglar live, jag grät tillsammans med Sanna till >>Mannen I den Vita Hatten<<. Men min kent-era är förbi. Det är inte alls samma sak längre, även om jag i grund och botten alltid kommer att vara kenttönt.
The Strokes, för andra gången på 4 månader. De var så bra, så otroligt bra. Mycket bättre än första gången, och ni vet hur lyrisk jag var då. Skillnaden var nog att jag kände att jag hade mer kontakt den här gången. Jag vet att det låter så jävla fjorton att ni starkt funderar på att stänga ner det här fönstret, men det var verkligen det som gjorde spelningen så otroligt mycket bättre än den i London. Jag stod inte längst fram, det gick inte. Jag och Sanna försökte stå långt fram ett tag, vi höll på att kvävas till döds, om vi hade ställt oss längst fram hade jag inte kunnat sitta här och skriva det här nu. Vi stod så pass långt fram att vi kunde se bandet, men samtidigt även storbildsskärmarna. Det var de som gjorde det. Man såg varenda liten rörelse de gjorde, varenda litet ansiktsuttryck som visade hur genuint lyckliga de var över att stå där de stod just då och spela för oss, för Hultsfredspubliken.
Vid Fab’s trumset fanns en dold kamera. Flera gånger såg man hur Julian vände sig mot honom, skakade på huvudet och sa “fucking shit”. De är inte de där dryga New York-slynglarna som alla recensenter alltid ska skriva om, efter den spelningen borde det fan vara straffbart att ens ge minsta antydning till att de skulle vara det.
Jag tror inte alls att de hade förväntat sig det gensvar de fick. Alla var galna. Hardcore-fansen à la mig och Sanna dansade och sjöng oss lyckliga och svettiga. De som tidigare inte var frälsta blev definitivt det. Julian log konstant. Han dansade, han var oemotståndligt vacker. Gång på gång fick publiken höra: “I can’t believe this. This is fucking amazing”. Och det var genuint. Det syntes. Han menade det.
Äntligen fick jag höra >>Electricityscape<<, och de spelade >>Hawaii<<, på Hawaii. Det bandet, de är ren och skär perfektionism.
Det är ganska komiskt egentligen. Jag flyttade till England med baktanken att chansen att få se The Strokes där förmodligen är 1000 gånger större än att jag skulle få se dem i Sverige. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige 1½ månad tidigare än planerat för att få se dem igen. Vad man inte gör för kärleken.
UK-tour 2006...
Babyshambles. Jag vet inte om det fortfarande är för tidigt att skriva om det. Pete Doherty kom. Jag nog inte riktigt förstått det än. Fick jag verkligen höra Time For Heroes, Up The Bracket, What Katie Did?, Albion, A’Rebours, Killamangiro, Pipedown, Fuck Forever, och Back From The Dead live? Stod jag verkligen där och klämdes mot kravallstaketet bredvid Amanda och sjöng tills lungorna sprack medan i stort sett alla andra i publiken stod knäpptysta som stora frågetecken och undrade hur det kom sig att Kate Moss knarkande pojkvän, som de kommit bara för att kunna säga att de sett honom, faktiskt kunde sjunga och spela? Ja. Det hände faktiskt. Jag var där. Han var där. Jag har sett Babyshambles. Och de var, enligt mig, bra. Det lät förvånansvärt bra, med tanke på det tillstånd Pete var i. Ingen förväntade sig nog att det skulle låta så pass bra som det gjorde. På skiva låter det som att Pete’s röst inte är stark nog att hålla i livesammanhang, men det gjorde den. Det lät som på skivorna, fast bättre. Jag stod bara och skakade mig igenom hela spelningen. Dels av kyla då det trots dagens värme hade gått och blivit rejält kallt in på småtimmarna, och dels av den enorma glädjen över att han, och de, var där. Visserligen var de över en timma sena, men de kom - så up your alla jävla tvivlare. Albion, Time For Heroes och Up The Bracket var definitivt höjdpunkterna. Tårar av längtan efter England, nostalgi och lycka fyllde mina ögon.
Pete kan förmodligen gå och göra vad som helst, och jag kommer aldrig sluta älska honom. Jag vet att det är svårt för många att förstå hur det kan vara möjligt när han är som han är. Den enda förklaringen jag har är musiken. Den betyder så otroligt mycket för mig och inget någon säger eller Pete gör kan få mig att sluta älska och respektera honom som musiker. Jag vill inte höra att Pete är störd i huvudet och borde låsas in varje gång jag nämner något om honom, Libertines eller Babyshambles. Det förändrar liksom inget. Folk får gärna tycka att han är en puckad mediakåt drogmissbrukare. Jag bryr mig inte. Det är inte vad han är för mig. Kärleken gör att jag naivt ser förbi allt det och fokuserar på det viktiga - Musiken. (But)
“Cause if you’ve lost your faith in
love and music the end won't be long
”
Det blir alltid så jävla mycket när man ska skriva om sånt här. Hultsfredstiden som jag försökte beskriva förra året. Det är något speciellt med den. Tiden rusar förbi, men ändå lyckas man hinna med så otroligt mycket. Jag såg Editors, Gnarls Barkley, Guillemots, Kent, I’m From Barcelona, Apokryferna med Magnus Tingsek, Kaizers Orchestra, Phoenix, The Cardigans, Lou Reed, Little Man Tate, Vapnet, Ane Brun, Timbuktu, Slagsmålsklubben med flera. Jag bodde i Hårdrockscampet (- “Vad gör ni i Hårdrockscampet om ni gillar The Strokes?” *tystnad* - “Vi bor här!”). Jag-sa-till-dig-det-var-han-killen stod för årets skönaste one-liner i tuff konkurrens med “Din Pasta”, “Fralla” och “Vafan!”. Sannas oskyldiga fniss när hon träffade en gammal bekant. Killen som skrek högs av alla när kent gick på scenen för extranummer och tjejen som kontrade med: - “Men Lars, du gillar ju inte ens kent!”. Jerry som presenterade sina vänner och avslutade med (föreställ er detta på Howlin’ Pelle-dialekt): - “Det här är Jonas, han ser helt okej ut” *busig blick mot mig och Sanna*. Hesten som är ett lejon var där i år igen. Första människan vi träffade var snubben som var tidernas tidigaste Hultsfredsbesökare. Hit-Me-Baby-One-More-Time-allsången med Jag-sa-till-dig-killen, i hårdrockscampet, med långhåriga killar som kunde varenda liten textrad. Fåglar som är klumpar utan armar med hård mun. Don’t Look Back Into The Sun på Indierave. Magnus Tingseks försök till ascool pose som totalmisslyckades men som var sjukt söt. Sovstunderna i lekparken. Norrland, Stureplanstönten, Stalkern, Indiebögen med den fantastiska musiksmaken. Att jag träffade han jag beställde bredband av dagen innan jag åkte till Hultsfred. Ckalle, Lotta, Robban, Simon. Att det är svårt att köra bil när man inte gjort det på 5 månader. Allt.
Det blir nog en paus från Hultsfred nästa år. Man ska inte tjata ut något som är så perfekt och underbart. Glastonbury, Roskilde eller Reading nästa år? Vi får se. Until then lever jag på de nya minnena.
/ Lania