Time For Heroes
"Tell me what can you want?
You've got it all... Ah this scene is obsc*ne,
time will strip it away, a year and a day"
Ar inne i en Libertines-period just nu. Sa fort nagon viskar Carl Barât, Pete Doherty, Babyshambles eller D*rty Pretty Things rycker jag till och sager: - Pardon? Konstigt eftersom ingenting som hander for tillfallet paminner om 2004/2005 nar jag var som hetast pa dem. Det ar val hela "all-hail-the-mighty-United-Kingdom-grejen som spokar bara.
Varje gang jag inser att jag faktiskt bor har och har gjort det i mer an ett halvar blir jag lite knapp. Liksom, va? Sen nar blev jag vuxen nog att flytta (nastan) ensam till ett frammande land och roam the streets of en av varldens storsta stader som att jag har bott dar halva mitt liv? It doesn't make sense. Jag ar inte modig. Jag ar radd for telefoner, katter, morker och faglar. Forosker nagon fin manniska se mig i ogonen tittar jag ner i marken och latsas att jag ar blind. Jag vet inte hur det ar att ha det svart, aven om jag alltid far for mig att livet ar hemskt.
Min sjalvsakra mur ar sa fint uppbyggd att jag ibland glommer bort vem jag ar. Vem jag var? Ibland undrar jag inte om de har manaderna har forandrat javligt mycket. Det har kanske ar jag, nu. For det har ar langt ifran vad jag har varit forut. Kanske inte utat, men nar ingen ser. Jag vet inte. Det ar svaret pa manga fragor, och fragor finns det for manga av.
"But if you've lost your faith in l o v e and m u s i c the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it and that would be wrong
Tried so hard to keep myself from f a l l i n g
back into my bad old ways
And it chars my heart to always hear you calling,
calling for the good old days
'Cause there were no 'good old days'
These are the good old days"