A Moneybrother X-mas
Moving on. Lang text som jag skrev 3 pa morgonen efter att ha kommit hem fran Moneybrother-konserten. Lyckorus deluxe.
Jag alskar Moneybrother. Det ar det enda som finns i mina tankar just nu. Fan vad jag alskar Moneybrother. Den musiken, de kanslorna, det bandet. Det ar sa unikt, sa starkt och sa otroligt underbart. Kanslan och upplevelsen ar helt omojlig att beskriva for nagon som inte alskar den manniskan och det bandet som jag gor. Men ni som alskar Moneybrother vet exakt vad jag menar. Grejen med dem ar att de sjalva alskar det de gor sa otroligt mycket, sa det ar fan omojligt for publiken att inte alska dem.
Mitt bland allt det underbara fick dock publiken reda pa nagot valdigt sorgligt. Spelningen ikvall pa Berns var Viktor Brobackes sista nagonsin med Moneybrother. Nar Anders berattade det fylldes ogonen med tarar. Moneybrother utan Viktor Brockabcke, det ar som korv med brod utan senap och ketchup. Man sag pa honom att han ocksa tyckte att det var sjukt jobbigt. Det var inte samma gamla glada Viktor. Man kunde skymta ett par ledsna och nagot tarogda ogon i s lutet av konserten och nar killarna i bandet satte sig runt Viktor och alla kramades och smagrat, da blev det lite for mycket for mig och det rann en tar ner for min kind.
Det ar sjukt egentligen hur man kan fa sana kanslor for manniskor man inte kanner, men pa nagot satt kanns det anda som att man gor det pyttelitegranna. Efter 3 Moneybrother-spelningar och en Club Killers-spelning, nastan alla valdigt langt fram, pa ett ar far man en speciell relation till den charmigaste trombonisten varlden nagonsin skadat. Fan vad man kommer sakna Viktor, han kommer aldrig ga att ersatta.
Konserten da. Latt en av de basta spelningarna i ar. De holl pa ovanligt lange, nastan 2 och en halv timme, men jag klagade inte. Nar det galler ett band som Moneybrother vill man fan aldrig att det ska ta s lut. Alla latar pa To Die Alone forutom "I'm Loosing" spelades, "The Pressure" (med ett litet inslag av Kanye West's "Gold digger" mitt i. Fan vad coolt det var), "Keep The Hurt At Bay", "Reconsider Me", "Stormy Weather", "It's Been Hurting All The Way With You Joanna", och "Feelings Getting Stronger In The Dark". Den sistnamnda kom dock lite val tidigt. Bade pa Hultsfred och WTAI kom den som extranummer respektive avslutning. Den passar mycket battre sa. Nar den kom mitt i kandes den bara som en i mangden, vilket den verkligen inte ar. Det ar seriost en av de vackraste latarna som nagonsin gjorts. Sen spelades en lat som jag tror ar B-sida till "They're building walls", en specialskriven jullat, en lat som basisten Patrik Andersson skrivit (galet galet vacker) och nagot som verkade vara en cover. Gud vilket minne jag har.
Forsta extranumret var "They're Building Walls Around Us". Da kom Anders, Viktor och Gustav ut kladda i vitt och vit konfetti (hm, flashback till Stadion eller vad) singlade ner over publiken. Halften hamnade innanfor min T-shirt/BH och sen blev jag sjukt glittrig nar klaviaturisten (nej jag vet inte vad det heter pa riktigt) slangde ut sina julblommor mitt i ansiktet pa mig.
Efter typ 3 extranummer var det hela over. Som vanligt nar en konsert tar s lut kanns det lite vemodigt, samtidigt som man ar helt hog pa upplevelsen. Jag, Soffan och Sanna vandrade ifran Berns. Jag kopte mig en stor kanelbulle pa 7 eleven och rev ner en av de dar fula "A Moneybrother X-Mas"-affisherna.
For forsta gangen pa riktigt lange tog jag inte med mig kameran, men det behovdes inte. Varje gang jag lyssnar pa Moneybrother hadanefter kommer jag se Anders och bandets enorma leenden varje gang publiken overoser dem med applader och jubel, Anders galet inlevelserika och kanslosamma miner nar han sjunger och Viktor Brobackes sista dans med Moneybrother.
Battre avslutning an sahar kunde jag nog inte fatt pa mitt konsertar eller ar overhuvudtaget.
Tack helt enkelt.
Jag alskar Moneybrother. Det ar det enda som finns i mina tankar just nu. Fan vad jag alskar Moneybrother. Den musiken, de kanslorna, det bandet. Det ar sa unikt, sa starkt och sa otroligt underbart. Kanslan och upplevelsen ar helt omojlig att beskriva for nagon som inte alskar den manniskan och det bandet som jag gor. Men ni som alskar Moneybrother vet exakt vad jag menar. Grejen med dem ar att de sjalva alskar det de gor sa otroligt mycket, sa det ar fan omojligt for publiken att inte alska dem.
Mitt bland allt det underbara fick dock publiken reda pa nagot valdigt sorgligt. Spelningen ikvall pa Berns var Viktor Brobackes sista nagonsin med Moneybrother. Nar Anders berattade det fylldes ogonen med tarar. Moneybrother utan Viktor Brockabcke, det ar som korv med brod utan senap och ketchup. Man sag pa honom att han ocksa tyckte att det var sjukt jobbigt. Det var inte samma gamla glada Viktor. Man kunde skymta ett par ledsna och nagot tarogda ogon i s lutet av konserten och nar killarna i bandet satte sig runt Viktor och alla kramades och smagrat, da blev det lite for mycket for mig och det rann en tar ner for min kind.
Det ar sjukt egentligen hur man kan fa sana kanslor for manniskor man inte kanner, men pa nagot satt kanns det anda som att man gor det pyttelitegranna. Efter 3 Moneybrother-spelningar och en Club Killers-spelning, nastan alla valdigt langt fram, pa ett ar far man en speciell relation till den charmigaste trombonisten varlden nagonsin skadat. Fan vad man kommer sakna Viktor, han kommer aldrig ga att ersatta.
Konserten da. Latt en av de basta spelningarna i ar. De holl pa ovanligt lange, nastan 2 och en halv timme, men jag klagade inte. Nar det galler ett band som Moneybrother vill man fan aldrig att det ska ta s lut. Alla latar pa To Die Alone forutom "I'm Loosing" spelades, "The Pressure" (med ett litet inslag av Kanye West's "Gold digger" mitt i. Fan vad coolt det var), "Keep The Hurt At Bay", "Reconsider Me", "Stormy Weather", "It's Been Hurting All The Way With You Joanna", och "Feelings Getting Stronger In The Dark". Den sistnamnda kom dock lite val tidigt. Bade pa Hultsfred och WTAI kom den som extranummer respektive avslutning. Den passar mycket battre sa. Nar den kom mitt i kandes den bara som en i mangden, vilket den verkligen inte ar. Det ar seriost en av de vackraste latarna som nagonsin gjorts. Sen spelades en lat som jag tror ar B-sida till "They're building walls", en specialskriven jullat, en lat som basisten Patrik Andersson skrivit (galet galet vacker) och nagot som verkade vara en cover. Gud vilket minne jag har.
Forsta extranumret var "They're Building Walls Around Us". Da kom Anders, Viktor och Gustav ut kladda i vitt och vit konfetti (hm, flashback till Stadion eller vad) singlade ner over publiken. Halften hamnade innanfor min T-shirt/BH och sen blev jag sjukt glittrig nar klaviaturisten (nej jag vet inte vad det heter pa riktigt) slangde ut sina julblommor mitt i ansiktet pa mig.
Efter typ 3 extranummer var det hela over. Som vanligt nar en konsert tar s lut kanns det lite vemodigt, samtidigt som man ar helt hog pa upplevelsen. Jag, Soffan och Sanna vandrade ifran Berns. Jag kopte mig en stor kanelbulle pa 7 eleven och rev ner en av de dar fula "A Moneybrother X-Mas"-affisherna.
For forsta gangen pa riktigt lange tog jag inte med mig kameran, men det behovdes inte. Varje gang jag lyssnar pa Moneybrother hadanefter kommer jag se Anders och bandets enorma leenden varje gang publiken overoser dem med applader och jubel, Anders galet inlevelserika och kanslosamma miner nar han sjunger och Viktor Brobackes sista dans med Moneybrother.
Battre avslutning an sahar kunde jag nog inte fatt pa mitt konsertar eller ar overhuvudtaget.
Tack helt enkelt.