3-årsjubileum
Det har ar fan helt sjukt. For 3 ar sen spelade kent i Globen. 3 ar. Det ar sa javla svart att greppa. Jag kommer fortfarande i hag hela den dagen i detalj. Fast det ar anda svart att skriva om det. For hela grejen ar sa javla sjuk egentligen. Maste nog dra fram ett utdrag ur fran min forna favoritdagbok pa natet - min kara Lunarstorm-dagbok.
Vi gick runt bland allt folk hela kvällen och kände oss allmänt förvirrade. Ingen av oss förstod vad som verkligen hände. När medlemmarna i kent sedan en efter en äntrade festen kändes bara allting ännu mer förvirrande, samtidigt som man gick runt med en känsla av lyckorus. Allt jag någonsin hade önskat mig befann sig nu i samma rum som jag. Markus Mustonen, Joakim Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Harri Mänty.
Jag och Sanna stod länge och funderade på vad vi skulle göra. Skulle vi prata med någon av dem? Rätt som det var började Sanna bara att gå mot Jocke Berg. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad som hände, jag gick bara efter.
Vi stod nu öga mot öga med självaste Herr Joakim Berg. Sanna började babbla. Om Jocke ens hörde ett ord av vad Sanna sa har jag ingen aning om, men jag tror inte det. Han sa - "Tack", vi skakade hand med honom, jag sa - "Ha en trevlig kväll" och han sa - "Tack detsamma".
Fatta hur det dar var for en 15-aring i sina varsta kent-dagar. Jag var sa javla stord just da, och att hamna pa efterfest med mina hjaltar... Det ar sant som bara inte hander. Men det ar typ sa mitt liv ar kanns det som, allt som jag ar med om, allt som hander, det ar sant man egentligen inte ens ska komma i narheten att dromma om.
Sa mycket har forandrats sen dess, men anda inte. Jag ar fortfarande lika stord kentnord, jag ar lika musikskadad, om inte annu varre. Fast for tre ar sen hade jag aldrig ens funderat pa att aka till Oxford for att jobba som au pair. Jag hade aldrig kunnat se mig sjalv springa runt ensam pa Londons gator och leta efter stallen som jag aldrig varit pa tidigare. Det kanns skont att saker och ting forandrats till det battre i alla fall.
Men ar 2002, det var da alla forandringar borjade.
Och fan vad glad jag ar att allt blev som det ar nu.
Franz Ferdinand - Walk Away live pa Radio 1. Sa javla bra.
Nu tog det visst slu t pa saker att saga. Men som jag sa for 3 ar sen:
"Den 6 december har satt ett permanent leende på mina läppar.
Ett minne för livet helt enkelt.
Det är ovärderligt.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma."
Tack kent.
Vi gick runt bland allt folk hela kvällen och kände oss allmänt förvirrade. Ingen av oss förstod vad som verkligen hände. När medlemmarna i kent sedan en efter en äntrade festen kändes bara allting ännu mer förvirrande, samtidigt som man gick runt med en känsla av lyckorus. Allt jag någonsin hade önskat mig befann sig nu i samma rum som jag. Markus Mustonen, Joakim Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Harri Mänty.
Jag och Sanna stod länge och funderade på vad vi skulle göra. Skulle vi prata med någon av dem? Rätt som det var började Sanna bara att gå mot Jocke Berg. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad som hände, jag gick bara efter.
Vi stod nu öga mot öga med självaste Herr Joakim Berg. Sanna började babbla. Om Jocke ens hörde ett ord av vad Sanna sa har jag ingen aning om, men jag tror inte det. Han sa - "Tack", vi skakade hand med honom, jag sa - "Ha en trevlig kväll" och han sa - "Tack detsamma".
Fatta hur det dar var for en 15-aring i sina varsta kent-dagar. Jag var sa javla stord just da, och att hamna pa efterfest med mina hjaltar... Det ar sant som bara inte hander. Men det ar typ sa mitt liv ar kanns det som, allt som jag ar med om, allt som hander, det ar sant man egentligen inte ens ska komma i narheten att dromma om.
Sa mycket har forandrats sen dess, men anda inte. Jag ar fortfarande lika stord kentnord, jag ar lika musikskadad, om inte annu varre. Fast for tre ar sen hade jag aldrig ens funderat pa att aka till Oxford for att jobba som au pair. Jag hade aldrig kunnat se mig sjalv springa runt ensam pa Londons gator och leta efter stallen som jag aldrig varit pa tidigare. Det kanns skont att saker och ting forandrats till det battre i alla fall.
Men ar 2002, det var da alla forandringar borjade.
Och fan vad glad jag ar att allt blev som det ar nu.
Franz Ferdinand - Walk Away live pa Radio 1. Sa javla bra.
Nu tog det visst slu t pa saker att saga. Men som jag sa for 3 ar sen:
"Den 6 december har satt ett permanent leende på mina läppar.
Ett minne för livet helt enkelt.
Det är ovärderligt.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma."
Tack kent.